Samtal med mormor 106 år

Mormor har med stapplande steg passerat hundraårsgränsen men är fortfarande nyfiken på allt vad som händer i sin omvärld. Hennes långa liv har kantats av en fattig uppväxt på en bondgård och många historiska händelser har svept förbi. Med sitt lugn och skrockande skratt får hon alltid Disa att må bra. 

Elvisp? Det har jag ingen

Mormor öppnade dörren med ett stort leende. Hon tog emot blommorna och Disa böjde sig ner för att slå armarna om sin runda mormor, som besvarade Disas kram med en varm omfamning. Kaffedoften osade ut och Disa drog in den ljuvliga aromen i näsborrarna. Hon hade inte hört några steg inifrån lägenheten, så mormor hade nog stått på lur innanför dörren och väntat på att Disa skulle ringa på. Mormor bodde på ett avskilt äldreboende som bestod av radhus, där alla hade egen lägenhet på marknivå med en tillhörande gräsplätt på baksidan. Det var ett lugnt och trevligt, lummigt område. Hon hörde svagt fågelkvitter från parkskogen bakom radhuslängan. Så här skulle Disa vilja bo när hon blev gammal. Hon hängde av sig handväskan på en krok i hallen och bökade sig förbi rullatorn. Pendeluret rasslade till inifrån vardagsrummet och två högljudda slag ekade ut i lägenheten.
"Vad roligt att se dig, det var alldeles för länge sen vi sågs", sa Disa.
"Ja, det har du då verkligen rätt i, kära du. Och vilka vackra blommor du kommer med. Det hade du väl inte behövt", sa mormor men såg förnöjsam ut. "Och liljor, som jag älskar!"
"Tyvärr fanns det inga rosa som jag vet att du gillar, men jag hoppas att du tycker de här också är fina?" sa Disa.
"Ja, men o ja. Alla blommor och alla färger är så vackra, och särskilt liljor. Titta vad vackra de är, har du sett en sån vacker bukett?" sa mormor och höll fram blommorna mot Disa, nära hennes ansikte, mitt framför näsan.
"Ja, jag ser", sa Disa och skrattade.
"Men kom in, kom in, inte kan vi stå i tamburen och prata. Kom och sätt dig så ska du få lite kaffe i dig."
Mormor ledde in henne de få stegen in i köket till ett dukat bord med det finaste kaffeporslinet framdukat. Några olika inköpta kaffebröd dignade på ett överfullt kakfat.
"Vad fint du har gjort. Och bästa kaffeservisen, jag känner mig hedrad", sa Disa. Hon tittade på de utsökta sirliga kaffekopparna. De hade en tjock bladguldskant upptill och var vackert dekorerade med målade blommor i rosa och svagt rött på både utsidan och insidan av kopparna. Kaffefat och assietter hade också vågiga breda bladguldsband runt kanterna. Till detta hörde en lika vacker sockerskål och gräddkanna. Mormor hade visat henne att hon därutöver hade en cigarettbehållare som ingick i samma servis, men som hon aldrig använde nuförtiden. Numera rökte man utomhus. Då behövdes inget vackert matchande askfat på kaffebordet. Men annat var det på mormors tid, då rökte man inomhus till kaffet. Faktiskt röktes det inomhus fortfarande när Disa var ung.

"Asch, den där gamla servisen är inte mycket att hänga i julgran. Den fick jag i bröllopspresent för en herrans massa år sedan. Men du kan ändå få känna dig hedrad, det är så roligt att du är här!" sa mormor.
Så fort Disa kom in till mormor så infann sig ett harmoniskt lugn. Redan i dörren luktade det mormor och det kändes så avstressande. Det var som att träda in i en tidsbubbla där tiden bromsats ner och sackade lite. Mormor plockade fram en fin glasvas och Disa följde mormors mjuka rörelser under hela proceduren med att sätta blommorna i vatten. Cellofanplasten togs varsamt av, vattnet skulle vara lagom varmt, stjälkar skulle beskäras. För varje del i processen kände hon sig alltmer avslappnad. Mormor var mer stresshämmande än ett avstressande piller.
Radion stod på och mormor stängde av den. "Kan du hjälpa mig att vispa grädden?" frågade hon. "Jag har inte längre samma ork i armarna som jag hade förr."
"Javisst", svarade Disa tjänstvilligt. "Var har du elvispen?"
"Elvisp? Det har jag ingen. Det brukar ju gå så lätt att vispa ihop lite grädde. Det behöver man ingen elvisp till." Mormor rotade runt i en av kökslådorna. "Här ska du se, här har jag en visp", sa hon entusiastiskt och räckte Disa en vanlig visp.
Bunken stod redan uppställd med vispgrädden i så det var bara för Disa att börja vispa. Vad hon mindes så hade hon aldrig vispat grädde för hand, men hon högg i och vispade med full kraft. Hon tittade till på den vackra bröllopsservisen. "När gifte ni er egentligen, du och morfar?"
"1936. Så vi var gifta i många år innan han togs ifrån mig för fem år sen", sa mormor sorgset. "Men vi fick många bra år tillsammans, så det är jag tacksam för. Och så slutade det med att han fick gå före, men snart kommer jag efter", sa mormor som ett obestritt faktum med sorgfri, nästan längtansfull, röst. Disa tänkte inte säga emot. När man var så gammal som mormor, över hundra år, så hade man nog förlikat sig med döden och man hade förhoppningsvis gjort det man velat med livet. Trots detta skulle Disa sakna mormor när hon gick bort. Hon hoppades själviskt att mormor skulle vara kvar i livet ett litet tag till i alla fall. Det hade varit så tråkigt när morfar dog. Hon saknade honom fortfarande.
"Är allt bra med dig annars?" frågade Disa med värme i rösten.
"Jadå, huvudet upp och fötterna ned", sa mormor och skrattade skrockande. "Jag har lite krämpor men det vore väl konstigt annars." Mormor var inte mycket för att prata sjukdomar och lämnade raskt ämnet med en motfråga. "Hur är det med dig då kära barn?"
"Det är bra med mig. Jag har det lite stressigt på jobbet, det är ju den tiden på månaden, men annars är det bra", svarade Disa och bytte arm och vispade vidare.
"Ja, du måste ansvara för så mycket siffror du, det är klart det är stressigt. Är det ekonom du är?" frågade mormor intresserat.
"Ja, det kan man säga", sa Disa och tänkte att hela hennes engelska långa titel inte skulle vara behjälplig i det här läget för att mormor lättare skulle förstå vad det var hon sysslade med.
"Och du sitter framför en sån där datamaskin?" undrade mormor nyfiket.
"Ja, precis." Disa ville inte nästla in sig alltför mycket i att förklara vad hon gjorde. Hon visste att mormor inte skulle förstå det mesta av hennes vokabulär och facktermer, så hon försökte sig på en kortversion med några enkla ord. "Det är ett affärssystem som jag bokför och redovisar i, men det är mycket möten också dagarna i ända och många mejl som ska skrivas."
"Ja, se sånt där förstår jag mig inte på. Du är duktig du som kan sånt där", sa mormor med beundran i rösten.
"Tack, men det är inte så svårt som det kanske låter. Om en kund beställer en vara så knappar någon in det på datorn istället för att som förr skriva det på papper. Och sen måste det bokföras och då görs även det direkt i systemet på datorn istället för på papper", försökte Disa förklara pedagogiskt. Hon bytte åter arm för vispandet av grädden.
"Jaså. Och allt skrivs in på datamaskinen? Är det som en skrivmaskin då?" frågade mormor vetgirigt.
"Ja, det kan man säga. Tangentbordet, där man skriver in bokstäverna, ser ut som en skrivmaskin. Men på en skrivmaskin sätter du ju i papper. På en dator är det en bildskärm istället, som en tv, så du ser allt du skriver direkt på skärmen. Vill du sen ha det på papper, så kan du skriva ut det på skrivaren." Hon försökte förklara med lättfattliga ord, men det var svårt att beskriva. Trots att hon försökte tänka på att inte ta till engelska ord, eftersom hon visste att mormor inte kunde någon engelska och i sista stund sagt skrivare istället för printer, så gjorde det nog inte saken mycket lättare. För mormor måste det låta som utrikiska och väldigt kryptiskt: mejl, tangentbord, skärm, skrivare. Det var inte varje dag man förklarade hur en dator såg ut. De flesta hade sett en sån idag. Nästa gång skulle hon kunna ta med sig sin laptop och visa istället.
"Ja, kan du förstå. Vad de hittar på", sa mormor imponerat. "Är inte grädden klar snart, det brukar ju gå så fort att vispa till lite grädde."
"Jo, nu tror jag den är klar. En aning lös kanske", sa Disa och kände sig orkeslös i armarna efter allt vispande. Att det skulle gå fort och lätt att vispa till grädde för egen maskin höll hon inte riktigt med om, åtminstone inte i jämförelse med att använda elvisp. Men det var väl en vanesak förstås, allt skulle gå så fort nuförtiden.
Kokkaffet hade fått stå och dra en stund och mormor tog kaffepannan från spisen och hällde upp det rykande kaffet i den antika koppen.
"Doppa nu. Grädde kan du ta till den där kladdkakan", sa mormor, hämtade med haltande steg en sked från besticklådan och la i den i bunken. "Det är hemtjänsten som har hjälpt mig att köpa hem kaffebrödet. De är så snälla. Jag går inte och handlar själv längre, det slutade jag med för några år sedan. Samtidigt slutade jag laga mat, så det kommer de med två gånger om dagen. När man är över hundra år så är det väl inte konstigt om man inte orkar laga mat längre, är det? Jag har annars lagat mat hela mitt liv."
"Du är en riktig krutgumma du! Det var väl på tiden att du slipper en del hushållssysslor. Jag förstår inte att du har orkat så här länge", sa Disa.
"Tänk att jag överlevde min hundraårsdag. Det hade man väl aldrig kunnat tro. Att man skulle leva så länge. I över hundra år. Kan du förstå. Att jag skulle bli så här gammal." Mormor pekade ganska hårt på den rynkiga kinden så att den trycktes in i huden och skrattade gott. När hon tog bort pekfingret lämnade det en grop efter sig.
"Ja, det är helt fantastiskt att du lyckades med det. Det trodde du inte när du var ung?"
"Nä, det hade man väl aldrig kunnat tro. Att man skulle bli, så gammal. Kan du förstå. Ta nu, var inte blyg", bjöd mormor.
"Jag tar lite kladdkaka då, det ser jättegott ut. Men egentligen borde jag inte äta så mycket kaffebröd!" sa Disa lite förebrående, mest menat åt sig själv.
"Du som är så smal, det är klart att du ska ha kaffebröd. Ta en bulle också!" trugade mormor.
"Några kilo skulle jag behöva gå ner, men främst tänker jag på att försöka vara nyttig. Men en liten bulle kanske inte gör någon skada."
"Nej, inte då. Det är så gott och nu är vi ju inte fattiga längre. Nu har vi ju råd. Eller hur? Nu är vi väl inte fattiga längre?"
"Det har du förstås rätt i", sa Disa och log. "Men det är inte det att vi inte har råd kanske, utan att det inte är så nyttigt. Man ska väl inte äta så mycket onyttigt som vi gör idag."
"Jaså det ska man inte. Tycker du att jag ska sluta äta kaffebröd då?" sa mormor med trumpen min.
Disa visste inte säkert om den var spelad eller inte, men skrattade till lite lätt. "Nej, det tycker jag inte. Inte du, men jag kanske borde tänka på det."
"Så du tycker att jag kan fortsätta äta kaffebröd då?" sa mormor och väntade uppfordrande på svar.
"Ja, absolut! Inte behöver du sluta med något vid din ålder, vare sig det gäller äta eller något annat. Har du klarat dig så här långt, så klarar du dig säkert ett tag till!"
"Jaså, det tror du. Ja, men då fortsätter jag väl med det då", sa mormor belåtet.
"Gör du det!" sa Disa och skrattade.
Pendylen slog ett högt och ljudligt halvtimmesslag. Ljudet ekade ut i rummet och sedan hördes bara visarna som sakta men säkert tickade framåt i pendelns takt. Hon slogs alltid av att det var så tyst hos mormor. Det enda som hördes var tickandet från pendeluret. Varje halvtimme slog det ett slag och varje heltimme så många slag som klockan hunnit bli. Det var det enda som hördes i tystnaden. Så avslappnande. Skulle hon kanske köpa sig ett pendelur. Stannade tiden upp en aning då med automatik eller var det hela atmosfären här hos mormor som gjorde att hon stressade av så totalt?
"Var ni fattiga sa du, när du växte upp?" frågade Disa. Mormor berättade aldrig något om sin barndom.
"Ja, usch, ja. Livet var hårt", sa mormor motvilligt. "Det var slitsamt, fattigt och knapert och man slet från morgon till kväll."
Disa visste att mormor hellre pratade om samhällsproblem än om sin barndom. Hon läste morgontidningen noga med förstoringsglaset i högsta hugg några timmar varje förmiddag och var väl insatt i vad som hände i världen. Förr diskuterade hon allt med morfar, men sen han hade gått bort, så måste det ha blivit ett överflöd av ensamtid och knappt några ingående diskussioner över huvud taget. Ingen som alltid fanns där att prata med om allt mellan himmel och jord. Det skulle vara roligt att få reda på hur det var förr, mormor undvek alltid ämnet. "Det låter tufft. Kan du inte berätta lite?" sa Disa och satte sig bekvämare tillrätta.
"Mja...", sa mormor tveksamt. "Kan det verkligen vara något att lyssna till, en gammal tants historia?"
Disa nickade. "Om du vill berätta så lyssnar jag gärna. Det skulle vara intressant att höra lite om gamla tider."
"Jaha, det säger du. Ja, vad ska jag då berätta? Du vet ju redan att vi bodde på en bondgård, som de flesta andra på den tiden. Lövbacken. Sverige var ett bondesamhälle. Vi var åtta barn i hushållet, en stor familj, men det var ju alla familjer. De äldre barnen fick hjälpa till med att ta hand om de yngre. Jag föddes på Lövbacken och var nummer fem i syskonskaran." Disa kände sig så oerhört tacksam för att vara född i vad hon ansåg rätt tid. Åtta barn. Hon som knappt fick ihop livet med ett. Hon kunde inte förstå hur man kunde hinna med åtta stycken. Visserligen hade inte gammelmormor haft ett jobb att åka iväg till. Att vara borta hemifrån elva timmar om dagen och sedan hinna med resten - familj, hushåll, handla, laga mat, diska, städa, tvätta, duscha, räkningar, engagemang på dagis och nu i skolan, föräldramöten, aktiviteter med jobb och vänner på resterande fem timmar om man nu skulle få åtta timmars sömn, vilket i sig verkade vara en omöjlighet. Och sen husprojekten som avlöste varandra på det. Men ändå. En gård och en familj på tio personer. Hon såg framför sig bara tvätten, vilken enorm tvätthög det måste bli. Och på den tiden lär det knappast ha funnits tvättmaskin precis. Och med ständigt små barn i hushållet måste det ha gått åt en hel del blöjor, inga plastblöjor direkt som bara kunde slängas, utan de skulle väl tvättas de med. För hand.
"Vad många ni var! Vad jobbigt det måste ha varit för gammelmormor att ta hand om en så stor familj. Jag tänker bara på tvätten. Hade ni ens vatten indraget?"
"I början hade vi inte det. Då fick vi hinka upp vatten från brunnen på gården och det skulle räcka både till matlagning, tvätt och till djuren. Senare drogs det in vatten i huset och då hade vi en handpump ovanför diskbänken. Och så småningom blev det en pump även ute hos korna. Mamma hade en tvättstuga under tak ute på gården med pannmur och baljor. Och brunnen fanns jämte." Mormor stannade upp i sitt berättande för att lägga en sockerbit på tungan. Hon förde läpparna till kaffekoppen och sörplade i sig lite kaffe.
"Pannmur, sa du det? Vad är det för något?" frågade Disa nyfiket.
"Pannmur, ja. Det är som ett slags kokkärl som man la tvätten i och värmde på. Äter du kaffebröd nu då? Jag vill inte spara på något, så det är bra om du äter upp", sa mormor bestämt. Disa tittade på det överfyllda kaffebrödsfatet med alla bullar och kakor. Det fanns inte en möjlighet att allt skulle gå åt.

Verkligheten var inte svartvit, inte ens för hundra år sen

Disa följde pendelns sekundlånga svängande fram och tillbaka när minutvisaren närmade sig heltimmesslaget och fastän hon med egna ögon såg att tiden tickade på som vanligt, så verkade den konstruerade enheten för tid inte fungera här hos mormor. Det kändes som att tiden stod stilla, eller åtminstone att sekunderna varade längre innanför mormors dörr än utanför. Tick... tack... tick... tack...
Tiden sackade, pendylen slog.
Fridfullt spred sig det ljudliga klingandet i rummet.

Mormor reste sig återigen med svårighet och vägrade låta Disa hjälpa till. Hon plockade fram kex och ostar, vindruvor och fruktsoda från kylskåpet. Hade Disa vetat om detta så skulle hon ha undvikit kakfatet. Det var nästan länsat. Bara två kakor och några smulor låg kvar. Mormor tog fram fina glas och vackert utsmyckade glasassietter från skänken i vardagsrummet och dukade fram dem på bordet tillsammans med en bit från hushållspappersrullen som hon vek diagonalt som en servett. "Så, nu får du ta."
"Hade jag vetat att du skulle plocka fram ännu mer godsaker, så hade jag inte tagit den där sista kakan" sa Disa och log svagt. Kakor-na, tänkte hon.
"Men lite kex och ost går väl alltid ner. Det är ju så gott", sa mormor med lysten blick.
"Ja, det ser verkligen gott ut. Jag tar ett kex med lite brie så får du fortsätta berätta." Disa sippade på kaffet och fortsatte att lyssna till mormors barndomsskildring.
"Livet var hårt", sa mormor. "Men det var mamma van vid. Redan vid nio års ålder kom hon som barnpiga åt sina kusiner. Hon fick gå i skolan där varannan dag. Sedan avlöste familjerna hon kom till varann. En familj Bergman i Åkersbro lät henne gå och läsa fram där för Prosten Lindén. Hon fick lära sig att sy hos fru Bergman som var sömmerska som yrke och samtidigt hjälpa till med allt arbete som förekom i ett hem. Hon tjänade tolv kronor i månaden. De hade även hand om telefonväxeln som mamma fick hjälpa till med. Det var arton abonnenter." Arton, tänkte Disa, bara arton abonnenter. Hon såg framför sig hur en telefonist kopplade fram folk så som hon hade sett i någon journalfilm i svartvitt på tv någon gång. Hon försökte föreställa sig samma scen med sin gammelmormor. Filmens förvrängda röst som låtit så artig, hurtig och korthuggen tänkte hon sig som sin egen gammelmormors troligtvis ganska normala röst. Och i färg, verkligheten var inte svartvit, inte ens för hundra år sen.
"Sen slutade hon där när hon gifte sig 1902." Mormor la ytterligare en sockerbit på tungan och avgav ett ganska högt sörplande ljud som påbörjades strax innan läpparna vidrörde kaffekoppen. Hon smackade nöjt när sockerbiten löste upp sig i munnen och fortsatte. "Mamma berättade att på bröllopsdagen skjutsade morfar dem med häst och vagn till prästen som vigde dem med två pigor som var anställda i prästgården som vittnen. Morfar gick in i Stenhagens affär och köpte lite kaffebullar med sig hem och bjöd på kaffe. När de sen bröt upp för att gå till sitt eget hem sa mormor till mamma 'Jag har inget att ge dig mer än Guds välsignelse kära barn och hoppas att du blir nöjd och lycklig med ditt äktenskap och glöm aldrig Gud i svåra stunder, för det är den enda du har att vända dig till när bekymmer kommer.' Det var min mormor och morfar på fotografiet som du fick förra gången du var här." Mormor hade kommit med det svartvita fotografiet och frågat om det var något som Disa ville ha. Fotot var inmonterat bakom en tjock urfasad glasskiva och på baksidan hade en omständlig kopparställning snillrikt satts ihop och hakats på glaset. Fattigmanskonst.
"Kortet har jag ställt i vitrinskåpet där jag har prydnadssaker. Det har fått en hedersplats", sa Disa.
"Jaha, står det där, i vitrinet?" sa mormor. Disa nickade. "På hedersplatsen?" Disa nickade igen. "Jaha", sa mormor.
De satt tysta en liten stund. Disa drack lite kaffe och mormor åt på en kaka med sidan av löständerna, som inte alltid ville hålla sig på plats när hon använde framsidan av dem. Disa ville höra mer om mormors liv och frågade om hennes skolgång.
"Jag började skolan när jag var sex år och gick i sex år, måndag till lördag. Alla barnen skulle sitta två och två, pojke och flicka. Det var nog för att flickorna inte skulle sitta och fnittra tillsammans tror jag. Det var cirka fyra kilometer till skolan, som vi fick gå fram och tillbaka varje dag. Jag hade sällskap med två, tre andra flickor och mina bröder gick för sig. På vintern var det extra jobbigt att pulsa i snön hela den långa vägen, när det bara var hästplogat. När man kom fram var man alldeles blöt om fötterna. En gång fick jag höra att 'Lilla Gerda hade kommit fram, men de stora pojkarna hade minsann fått vända i snön'. Min lärarinna, fröken Johansson, var underbart snäll och det förekom ingen aga, men örfilar förstås."
"Örfilar?" undrade Disa överraskat.
"Ja, örfilar, ja", sa mormor med övertydlig artikulation. Hon hade tolkat Disas förundrande fråga som att hon inte hade hört. Inte att det hade varit något konstigt med att det utdelades slag. "Senare när jag gick i klass fem eller sex i storskolan hos Nykvist var det en pojke som fick en örfil så att han slog huvudet ordentligt i bänklocket. Pojken hade öppnat bänklocket och Nykvist trodde nog att han fuskade eller något. Men annars förekom det ingen aga trots att det var tillåtet."
De drack ur det sista kaffet ur kopparna. Disa kände sig privilegierad att få vara den som fick lyssna på den här historien om svunnen tid. Tänk att hon kände en människa som var så gammal och kunde berätta om hur det faktiskt var att leva på den tiden. Disa spände öronen och ville insupa allt som mormor sa. Så här mycket hade hon aldrig lyckats få ur mormor tidigare.

För fattig för att rösta

Mormor stod i köksfönstret och lyfte lite på den luftigt virkade gardinen. När hon såg Disa komma, släppte hon ner den och den svajade lite lätt. Hon mixtrade med låset, öppnade dörren och de hälsade på varandra. På diskbänken stod en frusen prinsesstårta och tinade, trots att Disa sagt att hon bara kunde ta en slät kopp kaffe när det blivit ett så hastigt påkommet besök. På köksbordet hade mormor lagt fram en nött gammal bok i grå nyanser som var märkt "Poesie". Framsidans motiv bestod av en kapten och en vacker dam i turkos långklänning och hatt, som höll varandra om armarna under ett belyst stenvalv och ett hav i bakgrunden. Disa hade aldrig tidigare sett poesiboken. Mormor satte på sig sina sjuttiotalsglasögon och började bläddra i den. Många "Minne!" for förbi, skrivna med varierande handstilar och olika slags pennor. Hon bläddrade fram första sidan i poesiboken och räckte över boken till Disa, som tog emot den med varliga händer. Mormor tog av sig glasögonen och började recitera ur minnet. Disa följde med i texten och läste de vackra bokstäverna i gammal skrivstil.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Till Gerda på bemärkelsedagen.
En liten tid att lampan trogen sköta
Att här i bön och väntan hålla ut
Och sen jag i kall med fröjd min jesu möta
När långa prövotiden tagit slut
Tänk och begrunda.

Lövbacken 1922~04~01

Din Moder
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

"Är det inte vackert? Tänk och begrunda." Mormor läste upp hela texten utan glasögon. "Och ser du vilket vackert bokmärke", sa hon och pekade förstrött på den blekta ängeln som satt fastklistrad i ena hörnet. Hon tittade inte på den själv, bokmärket fanns redan som en inetsad bild i hennes hjärna, där den funnits i mer än nittio års tid. Hon behövde inte se motivet med sina fysiska ögon för att veta vad det föreställde.
Lampan som troget skulle skötas, beskrev mormor att det avsåg fotogenlampan, det fanns inte el indraget på den tiden. Fotogen till lampan måste fyllas på och veken som sög upp bränslet fick inte bli för kort. En kort vers på några få rader kunde säga mycket om samtiden. 

Disa fick det genast bekräftat när hon vände blad. Ett hopvikt gammalt tidningsurklipp föll ur och på det gulnade bokbladet upptogs en stor del av sidan av ett bokmärke på en suffragett. En dikt var daterad till samma årtal och månad då mormor fått poesiboken i födelsedagspresent och var skriven av mormors lärarinna. Hon måste ha varit en av de första att få skriva i mormors poesibok och hade valt andra sidan, direkt efter mormors mammas vers. Var det ett medvetet val, dikten andades kvinnosak och jämställdhetsiver. "Bliv en tänkande kvinna..." började den. Hade hon ansett det viktigt att förmedla betydelsefulla ord till sin lilla flickelev att ha med sig under livet. En lärarinna hade hög status för en sjuåring så hennes ord om att tänka själv och strida för sin sak hade säkert betytt mycket och kanske även format mormor. Kände Disa mormor rätt, så kunde hon säkert även denna vers utantill. Lärarinnan som var en arbetande kvinna hade säkerligen ideal om lika lön för lika arbete och kvinnlig rösträtt. Många hade kämpat för könens lika värde, vissa högljutt andra säkerligen mer tystlåtet, var och en på sitt sätt hade de hjälpt till att forma samhället till hur det såg ut idag. Mormors lärarinna hade kanske varit en av suffragetterna, som Disa säkert hade att tacka för att hon levde ett så jämställt liv idag.
Mormor berättade att de som kämpade för kvinnlig rösträtt lite nedvärderande hade kallats för rösträttskvinnorna, både av män och andra kvinnor. Disa tyckte att det kändes absurt att även kvinnor var emot sitt eget röstberättigande. Mormor var nio år när den kvinnliga rösträtten infördes och det var en stor dag när både hennes mamma och pappa hade klätt upp sig i finkläder för att gå och rösta för första gången. Hennes pappa hade inte heller fått rösta tidigare eftersom han dragit på sig skulder för Lövbacken. Liksom hennes morfar och farfar som hade varit för fattiga för att få rösta. Manlig rösträtt hade bara införts tolv år tidigare och det var fortfarande många undantag. Innan dess hade bara välbärgade män fått rösta. Över en natt blev två miljoner fler röstberättigade, det var då demokratin på allvar kom till Sverige. Vi var sist med att införa kvinnlig rösträtt av de skandinaviska länderna. Samma dag blev hennes mamma också myndig. Som vanligt nedkom mormor med information på ett vardagligt sätt som att det inte var något speciellt hon förtäljde. Det var bara hennes eget liv hon berättade om. Hennes mamma var fyrtio år gammal och mamma till åtta barn men det var hennes make som hade varit hennes rättmätiga förmyndare i alla år. Hon blev myndig först vid fyrtio års ålder.
Disa vecklade ut det över hundra år gamla bruna tidningsurklippet med rubriken "Tidens frågor. Uttalanden af sakkunnige i olika ämnen. För och mot kvinnornas politiska rösträtt." Teserna räknades upp, tre skäl för kvinnlig rösträtt och åtta skäl emot och tidningen hade klart tagit ställning emot. "För vår del finna vi, att huru tungt vägande skälen för måste erkännas vara, synas dock motskälen väga ändå tyngre."
Hon ögnade igenom artikeln från 1913, som vittnade om dåtidens stora heta debattämne och läste valda delar högt för mormor. Disa hade emellanåt inte trott sina ögon och inte vetat om hon skulle skratta eller gråta. Den högtidliga gammalsvenskans roliga formuleringar blandad med en oerhörd lättnad över att den här tiden var förbi och att hon inte behövde kämpa för självklarheter som rätten att få rösta.
Artikelförfattarna avslutade med att anspela på att hela rikets säkerhet riskerades och att inte ens kulturländerna Frankrike och Tyskland hade vågat bevilja kvinnorna rösträtt. Som en sista retorisk fråga i fetstil frågade de sig om vi svenskar inte älskade vårt land lika mycket som andra. Det var inte svårt att avgöra vad tidningens ståndpunkt var även om den inte skulle ha avslöjats i inledningen av artikeln. Disa tittade förvånat på mormor. "Det här är skrivet på fullaste allvar för bara hundra år sen, ja, det är ju din livstid vi pratar om", sa Disa.
Mormor reste sig mödosamt och började plocka fram kaffekoppar och tårtassietter. "De var oroliga för samhällets utveckling, de menade nog inget illa egentligen, utan tidsandan var sådan", sa mormor.
Disa la tillbaka tidningsurklippet i poesiboken. Baksidan var kornblå i en matt färg som blekts med åren och ett emblem mitt på. Hon la boken på bordet. "Ja, det är väl mycket tidsandan som bestämmer vad som är på modet. På medeltiden till exempel betraktades skådespelare som gycklare eller narrar, det är stor skillnad mot idag när de upphöjs till skyarna, får gå på röda mattor och blir tilldelade fina priser över hela världen."
Mormor bytte samtalsämne. Det kändes som att hon hade gått och grunnat på något och nu inte kunde bärga sig längre. "Tänk va, jag läste i tidningen att många ungdomar mår så dåligt. Varför är det så? Att ett barn varannan dag tar sig av daga. Va? Nu när vi inte är fattiga längre och det inte är några krig", sa mormor med oförstående min.
"Det är otroligt att de ska behöva må så dåligt när vi är ett så välmående samhälle", höll Disa med. "Det är konstigt hur det är."
"När jag var liten var livet hårt. Det var väldigt fattigt. Min faster emigrerade till Amerika för ett bättre liv. Det är skillnad mot idag. Nu är vi ju inte fattiga längre. Är vi?" Disa ruskade lätt på huvudet och undrade hur det kunde komma sig att det kunde gå så fort från fattigdom till välstånd. För hundra år sen, det var inte så länge sen, begav sig människor över Atlanten för att söka lyckan, för att det var så fattigt och knapert här hemma i Sverige. Det var mormors livstid det handlade om. Och nu blomstrade samhället och vi var ett av världens rikaste länder. Det hade forna generationer kämpat för, men trots att vi hade det så bra materiellt idag var många olyckliga.
"Men varför mår ungdomarna dåligt då?" undrade mormor otåligt och väntade på att Disa skulle förklara det för henne.
"Jag vet inte riktigt", sa Disa villrådigt. "Men det känns som att vi lever i ett hårt samhälle överlag. Att det ställs höga krav både på vuxna och barn. Överallt ska det högpresteras. Barnen måste gå länge i skolan för att kunna få ett jobb på den tuffa arbetsmarknaden som råder idag.
"Och ändå har skolan blivit så dålig i jämförelse med övriga världen. Finland är bäst, det läste jag imorse", sa mormor och pekade på den hopvikta tidningen, som det låg ett stort förstoringsglas med handtag på. "Vi har dalat med många platser. Vad beror det på?" Mormor tog en sockerbit från sockerskålen, som hon la mellan läpparna och sörplade med ett högt ljud i sig kaffet. Hon var alltid så vetgirig och speciellt när det gällde samhällsfrågor, att mormor fortfarande var så kunskapstörstande fast hon var över hundra år. Det oundvikliga slutet var otroligt nära, det kunde Disa inte undgå att förstå trots att hon försökte låta bli att tänka på det. Och ändå fortsatte mormor att vara så genuint intresserad och nyfiken.

Tidningsartikel om rösträtt från 1913:

Jag föddes inte så här rynkig

För mormor blev nog dagarna långa. Förhoppningsvis skulle hon ha kraft till att komma och hälsa på dem i samband med träffen på kommunhuset som anordnades av kommunen. Hon hade redan varit där en gång och under hösten skulle de träffas åtminstone en gång till. Disa hade fått information om sammankomsten i lokaltidningen. Projektet kallades för "Gamla och unga united" och presenterades som att det kunde gagna båda generationerna att få träffas. Disa hade genast tänkt på mormor och skickade henne det utrivna bladet med information om träffen, på det gamla hederliga sättet via brev. Hon skrev några rader som inleddes med de väl förtrogna orden "Hej mormor!"och hon hade förnummit känslan hon hade haft som liten när hon en period hade brevväxlat med mormor. Disa hade kortfattat skrivit att mormor var välkommen hem till dem med färdtjänst. Sedan kunde Disa skjutsa henne till kommunhuset, stanna precis utanför huvudingången och hjälpa henne in. För att sedan skjutsa hem henne efteråt. Mormor hade ringt till Disa vid brevets ankomst och det första hon undrade över var vad "uni-ted" betydde. Hon läste det engelska ordet med svenskt uttal. Mormor var nog inte ensam om att inte veta vad projektnamnet försökte förmedla. Namnet hade troligen valts av någon som inte hade vetskap om att gamla människor aldrig hade lärt sig engelska i skolan, men det viktiga var ändå att iordningställandet av träffen hade blivit av. Mormor hade anammat Disas förslag och kommit till henne i taxi och de hade tillsammans åkt ner till kommunhuset. Disa och mormor hade sakta gått armkrok, mormor hade stapplande tagit ett steg i taget.
Kommunen hade verkligen gjort sig till. När de kommit in på kommunhuset hade de följt den ljuvliga doften av kaffe och nybakat bröd. De kom fram till en lokal med ett tiotal runda bord med blomma och rödvitrutig duk på. Ovanför varje bord stod ett utfällt rödvitrandigt parasoll. En serveringsdisk vid sidan av lokalen hade en matchande markis upphängd på väggen och framdukat stod där porslin, nybryggt kaffe i termosar, saft i tillbringare med isbitar i och ett fat med wienerbröd värmda i micron. Brödkorgar med rödvitrutiga servetter hade travats i varandra och stod bredvid bullfatet. Blomlådor stod hemtrevligt utställda på piedestaler runtomkring i rummet med röda pelargoner och murgröna i. Serveringen gav ett ombonat och trivsamt intryck. En grönskande inomhusträdgård hade skapats med enkla medel. Det var ljummen luft, ett fönster stod på vid gavel och lite fågelkvitter hördes in. På varje bord stod en handskriven lapp med olika ämnen på, för att diskussionsgrupper skulle bildas.
Endast tre ungdomar hade hittat dit, men desto fler gamlingar, som letade sig fram till olika bord. Disa hade gått med mormor till ett bord där det på ämneslappen stod "Samhällsfrågor". En ung lite mullig flicka, kanske i fjortonårsåldern, satt redan vid bordet och tittade upp på mormor när hon kom fram med haltande steg.
"Om du sätter dig, så går jag och hämtar kaffe med något gott till", sa Disa.
Mormor vände sig mot flickan som satt där. "Jaså, du är också intresserad av samhällsfrågor du", sa hon och riktade en varm vänlig blick mot flickan medan hon otympligt damp ner på stolen. "Puh. Och punktlig är du också."
Flickan tittade ingående på mormor med intensiv blick. "Det är väl bra om man är punktlig. Är det inte det?" sa hon med småsnäsig ton.
"Ja, så är det, det är mycket bra att vara i tid", sa mormor.
Disa flikade in. "Vill du också ha något? Kaffe eller saft?"
"Jag kan ta samma som hon", svarade flickan och sneglade på mormor.
Disa gick för att hämta en korg med några varma wienerbröd och två kaffe. Det såg gott ut, men hon skulle inte ha något själv. Hon måste tänka på kalorierna och dessutom var hon inte ens inbjuden till den här tillställningen, då hon inte tillhörde någon av de inviterade grupperna, gamla och unga. Hon hörde mormors och flickans fortsatta diskussion i bakgrunden och iakttog dem i smyg.
"Vad tycker du om skolan då? Jag har sett fram emot att få höra hur det är i skolan nuförtiden. Jag läser mycket i tidningen, ser du, och det låter inte alls bra. Men nu har jag ju en expert här framför mig, som vet hur det är och kan berätta av egen erfarenhet. Det här ska bli så spännande, berätta nu", sa mormor och kunde inte dölja sin iver.
Flickan hade noga studerat mormors ansikte medan mormor talade och såg ut att gilla det hon såg. Mormor utstrålade värme och medmänsklighet, och svepte snabbt in alla i sin omfamnande energi.
"Det är jättetråkigt i skolan", sa flickan nedstämt. "Alla lärare bara tjatar och det är bara en massa prov och läxor hela tiden. Skittråkigt."
"Men finns det inget ämne som du tycker är roligt?" undrade mormor med inkännande röst.
"Det är väl samhällskunskap i så fall och nyhetskryss, men lärare är experter på att göra vilket roligt ämne som helst till en hur tråkig lektion som helst. Det är alltid massa läxor. Blä. Men vad gör du på dagarna rå? Gör ni nåt kul på ålderdomshemmet?"
"Nja, så kul vet jag inte om det är förstås. Det var i min ungdom som jag hade roligt när jag var ute och dansade på dansbanan i Åkersbro. Jag hade flera kavaljerer som bjöd upp må du tro. Jag var inte en så här gammal och skröplig tant på den tiden. Jag föddes inte så här rynkig om du trodde det", sa mormor och pekade hårt på sig själv med pekfingret på sin kind så att det blev en inbuktning där. Hon skrattade sitt skrockande skratt. "Jag är över hundra år vet du, så då måste man väl få vara lite skrynklig?" Mormor drog ihop ansiktet så att det tillskrynklades ännu mer och Disa förstod med ens vad som menades med uttrycket att vara skrynklig som ett russin. Hela ansiktet bestod av rynkor och endast rynkor. Ögon och mun syntes knappt. Mormor vecklade ut ansiktet igen och skrattade gott på sin egen bekostnad med sitt varma skratt som så lätt smittade av sig och flickan drog lite på mungiporna för första gången. Disa såg hur axlarna sjönk ner en aning på henne i en mer avslappnad sittställning. Mormor hade redan mjukat upp henne.
Disa ställde fram de båda rykande kaffemuggarna och brödkorgen med wienerbröd. Sen kände hon att det var dags för henne att bege sig, trots att hon gärna varit med och lyssnat på den förmodade intressanta konversationen, som hade börjat så bra. "Mormor, jag går och handlar då som vi sa, så ses vi om en timme. Är det okej?"
"Jamen gå du och handla du, så får jag sitta och prata lite med det förtjusande flickebarnet här", sa mormor och gav flickan ett leende. Mormor högg in direkt och tog ett wienerbröd, hon var inte den som var svårbjuden när det vankades godsaker. "Var var vi? Kavaljerer, ja. Du måste ha många kavaljerer du som är så rar?"
Disa började gå mot utgången och hade inte hört svaret. Vid serveringsdisken hade hon mött den person som hade anordnat det hela. Hon kontrollerade att det fanns kaffe kvar i termosarna och beskådade förnöjt sitt verk över lokalen. Disa hade sagt några vänliga ord om hur trevligt det var ordnat och projektledaren hade frågat om hon inte skulle ha med sig ett wienerbröd innan hon gick. Det hade hon inte kunnat motstå och hade tagit en kladdig bakelse på en rödvitrutig servett för att äta på vägen. Hon fortsatte förbi ett bord och hörde några lösryckta fraser från en pojke i femtonårsåldern och en mycket gammal farbror, som verkade prata mopeder. "Bilar och teknik" stod det på den handskrivna lappen på bordet. Vid de övriga borden var det bara gamlingar som satt. En av de tre ungdomarna hade redan smitit därifrån. Men de gamla verkade ha trevligt ändå av att prata med varandra med tillhörande kaffe och dopp. Runt ett av borden var det fullsatt. Hon hörde att diskussionen var i full gång och det skrattades ljudligt. När hon kom närmre såg hon att lappen som en av åldringarna satt och pillade på hade blivit lite förstörd av spillt kaffe. Disa kunde uttyda att det hade stått "Religion och andlighet" på den. Men när hon gick förbi den skrattande skaran hörde hon att det inte direkt var gudfruktiga samtalsämnen det dryftades om, utan vilken likör som var godast att ha till kaffet. Det var nog fönsterbordet som hade lockat mer än diskussionsämnet. En gammal man höll sig för näsan och visade på ett komiskt sätt hur man kunde få i sig den sötsliskiga drycken.

En timme senare när Disa kom tillbaka för att hämta mormor, så hade hon råkat få syn på att flickan som mormor pratade med hade ärrade skärsår på ena armen tillsammans med några som såg nygjorda ut. Flickan hade snabbt dragit ner den långärmade tröjans ärm för att dölja ärren. Disa trodde inte att mormor hade uppmärksammat det. Hon visste nog inte om att sådant över huvud taget existerade. Det gjorde nog inte det på hennes tid. Det hade inte funnits på Disas egen tid heller, det verkade vara ett relativt nytt påfund. Att man kunde må så dåligt så att man hellre tog till fysisk smärta orsakad av sylvassa rakblad för att det gjorde mindre ont än den psykiska smärtan av ångest. Förr måste man ha löst det på annat sätt. Trots att Disa hade hört talas om beteendet, så blev hon ändå lite överrumplad av att se det på så här nära håll. Det var skillnad att känna till att det existerade mot att ha en person av kött och blod framför sig, som mådde så dåligt så hon var tvungen att ta till rakbladet. Stackars flicka, tänkte hon medlidsamt. Det rimmade illa mot lyckoenkäten som det stått om i tidningen samma dag, där Sverige rankades som ett av de lyckligaste länderna i världen. Det verkade inte gälla alla medborgare. Men flickan såg för tillfället glad och bekymmersfri ut och Disa log åt den ömsesidiga respekten hon och mormor visade varandra.
Disa hade hjälpt mormor upp från stolen. Mormor hade tagit flickans hand i sin och lagt den andra mjuka handen ovanpå. "Det var så roligt att råkas. Ha det nu så gott, lilla vän." Hon klappade lite med den översta handen på flickans hand.
Flickan såg rörd ut. "Detsamma. Kommer du på nästa träff?"
"Om inte orken tryter så, men är du här så vill jag inte missa det för allt smör i Småland", sa mormor och skrattade skrockande. "Det var så roligt att träffa dig." Mormor hade alltid ett vänligt ord över till alla hon mötte. Om det var någon som levde efter devisen "kärlek till sin nästa", så var det mormor.
"Jag kommer", sa flickan.

Klarat sig utan engelska i hundra år - kanske dags nu!

"De måste tycka att skolan är rolig", sa mormor bestämt. "Att lära sig nya saker ska ju vara roligt. Det där flickebarnet som jag pratade med som var så charmerande, hon berättade att hon inte hade haft det så lätt", sa hon med medkänsla i rösten. "Hon sa att det var så tråkigt i skolan. Varför gör de det så tråkigt för barnen? Kan de inte göra det roligt istället?" undrade mormor med eftertryck.
"Du menar flickan som du träffade på kommunträffen", sa Disa.
"Ja, det rara flickebarnet, ja. Vad var det den där träffen hette nu igen då? Det är något ord som jag aldrig kommer ihåg. Det är omöjligt att lära nytt med ett så här gammalt huvud", sa mormor och pekade ganska hårt på hjässan. När hon släppte ner handen igen så stod en grå hårlock upp lite rufsigt. Hon såg ut som en tankspridd professor tänkte Disa och log ömt. "Gamla och unga uni-ted", sa mormor med nästan lite förargad röst när hon uttalade det engelska ordet med svenskt uttal. "Var det uni-ted?" Hon tittade uppfordrande på Disa.
"United", förtydligade Disa med engelskt uttal. "Det är engelska och betyder förenade. Gamla och unga förenade."
"Vad sa du? Jonaj-ted?
"United."
"Jonaj-ted", härmade mormor och rynkade på näsan. "Men att de inte skriver 'förenade' då, så folk begriper. Uni-ted", upprepade mormor med svenskt uttal igen. "Det är väl ingen människa som begriper vad det betyder."
"Nej ingen gammal människa i alla fall. Om man inte kan engelska, så måste det vara omöjligt att förstå", sa Disa.
"Engelska?", sa mormor lite sarkastiskt frågande. "Behöver jag lära mig det, tycker du?" Mormor tittade med så uppriktigt frågande ögon på Disa, så hon kunde inte låta bli att skratta. Man visste aldrig säkert med mormor om hon menade det hon sa, det gick inte att avgöra på hennes minspel.
"Nej, det ska väl inte behövas", sa Disa leende.
"Ja, jag har klarat mig utan det i hundra år, men det kanske är dags nu då?" sa mormor. Hon tittade begrundande på Disa. "Tycker du att jag ska lära mig engelska?" frågade hon igen med en aningen trumpen röst.
"Nej, absolut inte", sa Disa och skrattade. "Om du inte vill förstås, men har du inte behövt det på hundra år, så tror jag att du klarar dig resten av livet också."
"Jaså du tror det? Jaha", sa mormor och såg nöjd ut.
"Vi kan väl bara säga träffen för gamla och unga istället. Vi behöver ju inte använda projektnamnet."
"Träffen för gamla och unga", sa mormor tvekande. "Ja, det var ju mycket enklare förstås. Så du tycker jag kan fortsätta prata svenska då?" sa mormor med ett gäckande leende.
"Absolut", upprepade Disa.
"Då fortsätter jag väl med det då, så att det inte blir några artikularistiska missförstånd", sa mormor tydligt artikulerande och log förnöjt. "Men ett engelskt ord kan jag i alla fall. Jonaj-ted", sa hon självbelåtet, skrattade skrockande och knep ihop ögonen, så att hela ansiktet formades till ett enda myller av skrattrynkor.

Flyger det fram bokstäver i luften?

Disa valde mormors nummer på mobilen, hon tänkte fråga henne om hon fick hälsa på efter jobbet någon dag i veckan. Många signaler gick fram. Hon visste att det kunde ta en stund för mormor att nå fram till telefonen som stod på fönsterbrädan i köket. Hon hade en gammal grå bakelittelefon med snurrskiva. När mormor till slut lyfte på luren hördes ett ekande bakgrundsljud efter sista ringsignalen som gått fram. Disa visste inte någon annan som hade en sådan telefon, förutom som ringsignal på mobilen då förstås. Att den där gamla telefonen fortfarande fungerade.
Mormor svarade som alltid med hela sitt långa telefonnummer, en siffra i taget på det åttasiffriga numret. "5, 8, 7... 2, 0..." tragglade hon sig fram. Från början hade telefonnumret bestått av fem siffror men när huvudstaden med omnejd skulle ha ett gemensamt riktnummer så utökades siffrorna och blev åtta stycken. Mormor anpassade sig och lärde sig hela det långa numret utantill, men ibland glömde hon bort sig och sa bara det femsiffriga numret som hon hade upprepat i över sextio års tid. Det var väl en gammal kvarleva från förr att hon svarade med telefonnumret. Då behövde man veta vilket nummer man blivit framkopplad till, att växeltelefonisten hade kopplat rätt.
De utbytte hälsningsfraser och Disa nämnde att hon satt i arbetsrummet för att inte störa Micke som låg och sov.
"Har du så lång sladd på telefonen?" undrade mormor.
"Nej, jag ringer från min mobil, den har ingen sladd, vet du."
"Jaså har den ingen sladd. Ja, jag säger då det. Vad de hittar på. Telefon utan sladd." Disa såg mormor framför sig där hon satt vid köksbordet med sin grå bakelittelefon med sladd som inte nådde längre än till köksbänken. Där hade hon suttit fast i alla år, när hon pratade i telefon. "Vad de har kommit på", upprepade mormor. "Om jag inte hade suttit och pratat med dig i en sån där biltelefon, just nu, så hade jag inte trott på dig. Det kan ju inte fungera. Utan tråd. Det låter som rena rama siense fiktion", sa mormor och uttalade science fiction med svenskt uttal. "Menar du att vårt prat inte går via tråd, utan genom luften?"
"Man kan också skicka textmeddelanden nuförtiden, sms", sa Disa.
"Menar du text som i bokstäver? Att det flyger fram bokstäver i luften?" sa mormor tvivlande och Disa skrattade till. "Hur kan det fungera?" undrade mormor.
"Det är väl radiosignaler, på samma sätt som din tv eller radio. Du har ju antenn på din radio som tar emot signaler från luften."
"Ja, det har du förstås rätt i, det är ju samma sak med det. Det har du ju rätt i. Ja, vad de hittar på", konstaterade mormor med beundran i rösten för teknikens framfart. "Kan du förstå?" sa hon imponerat.

Disa tänkte att nu kunde det vara dags att ta fram laptopen och visa. "Mormor, vi har ju pratat om datorer förut, kommer du ihåg det?"
"Ja, du sa det att du arbetar med att skriva på en sån där datamaskin", sa mormor.
"Precis. Och idag har jag med mig en dator som jag tänkte visa dig."
"Har du med dig en datamaskin? Hit?" Mormor såg frågande ut.
"Ja, jag har tagit med mig min lilla bärbara dator, för att visa dig", sa Disa och gick ut och hämtade laptopen som hon lagt på hatthyllan. Hon ställde sig bredvid mormor, la datorn på bordet och slog på den. "Så här ser den ut. Här är tangenterna, ungefär som på en skrivmaskin", sa Disa medan datorn surrade till. "Och här är skärmen som visar det man skriver."
"Nämen har du sett. Kan du förstå. Va?" sa mormor imponerat.
Disa plockade fram några bilder på datorn och visade.
"Ja, kan du förstå. Vad de hittar på. Fotografier så där inuti en skrivmaskin. Eller vad heter det, en datamaskin är det ju", rättade mormor sig själv.

Hundra år gammal information kan väl knappast vara några nyheter

Mormor slog upp fruktsoda i glasen och satte sig åter till bords på den favoritstol där hon alltid satt. "Är det verkligen något att lyssna på?" undrade mormor skeptiskt. Disa nickade. "En gammal tants historia, kan det verkligen vara något att lyssna på?" Hon smackade med tungan för att rätta till löständerna och fortsatte lite motsträvigt. "Jo... När det var potatisupptagning då fick man vara ledig från skolan, för att då behövdes man där hemma. Då måste alla hjälpa till. Och under krigsåren då var det väldigt fattigt. Alla skolbarnen fick gå till prästgården cirka två kilometer bort och hjälpa till att plocka kottar och pinnar, för att ha till eldning i skolan."
"Krig? Menar du andra världskriget eller vilket krig?" sa Disa undrande. "Man hör alltid att Sverige inte har varit i krig på tvåhundra år."
"Vi var inte med i kriget, men nog kändes det av alltid även här hemma i Sverige. Och det var inte andra världskriget jag pratade om, utan det första!" förtydligade mormor.
"Första världskriget?" Disa höjde frågande på ögonbrynen. Hon började inse hur gammal mormor faktiskt var. Första världskriget trodde hon bara var något som det stod om i historieböckerna. Hon hade inte tänkt på att någon levde som fortfarande kunde berätta om det, som en del av sitt eget liv.
"Ja och inte blev det bättre av att Spanska sjukan härjade för fullt i gårdarna runtomkring", tillade mormor. "Det var en influensa med hög feber och många dog. Det var fler som dog i Spanska sjukan än i kriget. Det var så många som dog, så kistor blev en bristvara. Och kyrkklockorna ringde i ett", sa mormor eftertänksamt.
"När var det här, kommer du ihåg det?"
"Det var 1918."
Vilken koll hon hade på årtalen, mormor. Disa slutade aldrig att förvånas. "Har du haft den, Spanska sjukan?" frågade Disa.
"Ja. Grabben som satt bredvid min syster May i skolan sjuknade in och hon blev också smittad. Hon och en annan flicka, Emma, blev sjuka samtidigt och slog följe hem. Det var mitt i vintern, men de fick lägga sig ner flera gånger på vägen hem i snön för att de var så sjuka. På trappen hittades May sen av mamma och bars in. Hon smittade ner alla andra hemma. Min bror Gunnar blev sjukast. Det fanns inte penicillin på den tiden, utan det enda man fick var acetylsalicylsyra-pulver, som man fick runt hela mun när man åt. Den enda som inte blev smittad, var tur i oturen, mamma. Hon höll igång allt och hon berättade senare att hon varit upp på natten och druckit sprit och ätit rågkaka för att klara av det. Hon som aldrig drack något starkt annars. Alla klarade sig otroligt nog." Mormor såg tankfull ut innan hon fortsatte. "Efter kriget blev allting bättre."
Mormor kunde då avge uppseendeväckande information, som att det bara var något vardagligt som skulle berättas. "Du fyrar då av nyheter på ett alldeles speciellt sätt du", sa Disa roat.
"Nyheter", sa mormor lite truligt frågande och rynkade på näsan.
"Hundra år gammal information kan väl knappast vara några nyheter?" fortsatte mormor med en antydan till trubbighet.
Disa skrattade. "För mig var det gamla nyheter, men historiska händelser kanske är mer passande ord."

"Sen när jag var tretton år fick jag lära mig att mjölka och kunde hjälpa mamma med det. Min mormor och morfar, ja, de som du har kort på, de som står där i ditt vitrinskåp, på hedersplatsen", förtydligade mormor. "De gick till fattighuset varje dag för att få sig ett mål mat. Deras son David övertog Ekhagen och byggde ett litet hus där föräldrarna kunde bo, men de hade inte någon mat. På den tiden fanns det ingen pension. Min morfar gjorde potatiskorgar av enrisrötter, som han värmde i vatten. Korgarna sålde han sen och fick in lite extra pengar..." Mormor tystnade. "Så var livet förr!" avslutade hon, tog ett djupt andetag och suckade tungt. "Kan vi inte prata om något roligare nu?" Det var tydligt att hon tyckte att det var färdigpratat om dåtiden.
Vilken tur att Disa inte hade gett med sig och fått mormor att fortsätta prata om hur det var förr i tiden, annars hade hon missat hela den här historien. Mormor var gammal. Riktigt gammal. Hon visste inte hur länge hon skulle få behålla henne, så det var verkligen dags att få den här historien berättad för sig. Disa tog en klunk fruktsoda. Mormor hade fyllt på glaset utan att hon märkt det. Hon var en bra värdinna mormor, bättre än vad Disa brukade vara.
"Har du läst tidningen idag?" undrade mormor som livades upp och fick nya krafter nu när hon fick prata om sitt favoritämne, samhällsfrågor.
"Nej, jag har inte hunnit", svarade Disa och tänkte på högen med tidningar och hela veckans brevskörd, som låg på bänken därhemma och som hon inte mäktat med att läsa än. De försökte inte ens längre att hinna med det på vardagskvällarna, utan brukade samla alla brev som kommit under veckan på hög och öppna dem först på lördagen. Tidningen borde de säga upp. Den hann de i alla fall aldrig att läsa. Disa tog en vindruva av bara farten, utan att tänka sig för. Det var lätt hänt när det stod mitt framför henne på bordet och suktade.

De pratade världshändelser en liten stund. Sen lättade Disa sitt hjärta om den för tillfället prövosamma perioden med inskolning. Att hon inte riktigt fick gehör för sin oro när hon pratat med kontaktläraren. Hennes tankar på att eventuellt byta skola till en mindre. Disa suckade när en känsla av maktlöshet kom över henne. Hon skulle avvakta föräldramötet på tisdag, innan hon kontaktade läraren igen och eventuellt även rektorn. Det var skönt att få prata av sig om sina bekymmer. Mormor var en bra lyssnare. En god talare också för den delen. "Det känns som att vardagspusslet är svårt att få ihop idag. Ibland känns det som att världen snurrar runt allt fortare och trots att man springer allt vad man kan, hinner man inte med i samma fart", sa Disa resignerat.
"Jorden snurrar ja. Tänk att min far aldrig trodde på 'nymodigheter', som han sa. Han trodde inte att jorden snurrade ännu mindre att den var rund", sa mormor. "Så sent som på sjuttiotalet sa han 'Det ska ingen komma och lura i mig att jorden är rund, det ser man ju att den är platt' ". Disa nickade och log. Hon hade hört samma uttalande förut. Han trodde mer på sina egna ögon än på vetenskapen. "Du är duktig du, som är så engagerad i skolan. Det var annat på min tid. Jag skulle aldrig ens ha tänkt tanken att opponera mig", sa mormor med beundran i rösten.
"Men om något kändes fel då, om barnen mådde dåligt", sa Disa uppgivet.
"Sådant pratade man inte om. Det var som det var. Aldrig att man skulle säga något om det, nä det hade man inte pondus till. Man hade respekt för överheten", sa mormor och skar en stor bit av osten för att lägga på kexet. Disa hade hört att många gamla människor inte hade så stor aptit och matlust men det stämde inte på mormor. Hon var fortfarande matglad och rund och go. "Jag tror ni ungdomar har det stressigare idag än vad vi hade på vår tid", fortsatte mormor. "Jag var hemmafru och morfar jobbade. Visst var det arbetsamt, det var det, men alla koncentrerade sig på att göra en sak. Det vet jag ju att ni ungdomar inte vill ha det så idag. Mammor vill kunna arbeta och pappor vill kunna vara hemma med barnen. Men ni ska hinna med så mycket. Arbeta och ta hand om barn och resa utomlands och jag vet inte allt vad ni ska göra uppepå det." Disa kände igen sig.
"Ungdom och ungdom förresten", sa Disa och skrattade. "Jag får väl tacka för det, men jag är faktiskt fyrtiotre år, så jag är inte så ung längre." Hon slukade den sista biten av kexet med brieost på och hällde i sig den sista fruktsodan.
"Tänk va, vad åren går. Mina äldsta barnbarn är redan femtio år!" sa mormor.
"Är de redan femtio", sa Disa roat. Var man över hundra år kändes det förmodligen så. De första femtio åren gick hyfsat långsamt och de sista femtio åren rusade säkert bara förbi. Om hon själv såg tillbaka på de sista tio åren, så kändes de bara som just det, de sista tio åren av hennes liv. Medan tio år när man var mellan fem och femton år innefattade hela ens barndom.
Hon undrade i sitt stilla sinne om hon själv skulle vara så redig och klar i huvudet som mormor var när hon själv blev så gammal. Om hon över huvud taget skulle bli så gammal. Med det stressiga liv hon levde kändes det inte som att hon skulle överleva lika länge som mormor.
"Nu har jag varit här alldeles för länge mot vad jag hade tänkt, men det blir lätt så hos dig. Det är så lugnt och fridfullt och mysigt här, så det känns som man kan stanna hur länge som helst." Disa reste sig upp för att gå. Hon tog en sista vindruva, sköt in stolen och ställde glaset och assietten på diskbänken. Hon kände med ens hur mätt hon var, proppfull med allt gott som mormor bjudit på.

"Ibland blir det lite väl lugnt", svarade mormor. "Det händer inte mycket på dagarna. Det är tur att jag har mina fåglar i trädgården, har du sett alla sidensvansarna?" Hon pekade ut mot baksidan och tog några stapplande steg in i vardagsrummet. Innanför vardagsrumströskeln låg en handvirkad rund matta. Mormor hade handarbetat mycket i sina dagar. Kläder lagades och lappades och syddes om. Vantar, sockor och halsdukar stickades och hål stoppades. När kläderna blev så gamla att de trasades sönder, så hade hon slitit dem i remsor och virkat mattor av dem. Den harmoniskt komponerade mattan bestod av slingor i ljusblått, mörklila och beige och mormor hade berättat att det ljusblå kom från en gammal sommarklänning som hon varit väldigt förtjust i och som hon fortfarande tyckte om färgen på. Det mörklila var från en av morfars gamla skjortor och det beigea en sommarkappa. Man tog vara på allt förr, inget gick till spillo.

Disa följde efter in i vardagsrummet och kastade ett öga på alla kort som stod uppställda i ramar på skänken. Det var bröllopskort och porträttbilder på barn, barnbarn, barnbarnsbarn och till och med barnbarnsbarnsbarn. En annan bild av mormors andra dotter visade upp så många som fem generationsled. Mormor var den äldsta generationen på båda korten. Men på ett tredje, svartvitt kort stod fyra generationer uppradade med en mycket yngre mormor där hon var näst yngst och hade sin äldsta dotter i famnen. Mormor hade varit vacker i sin ungdom, men det gick knappt att urskilja att det var hon.
Mormor drog undan den vita spetsgardinen för att Disa skulle se bättre. I den lilla trädgården befann sig närmare tjugo stycken fåglar, som trängdes kring fågelholken. För Disa kändes det underbart lugnt, pendelurets högljudda tickande och fåglarnas dova kvittrande utanför fönstret. Men hur länge skulle det kännas fridfullt, och inte förvandlas till att bli tråkigt. Det bästa vore nog något mittemellan. Kunde inte tiden fördelas mer jämnt över livet? Mormor hade tid i överflöd och Disa hade inte så det räckte till. "Ser du att penséerna har fröat av sig och växer där mellan plattorna. De nänns man inte ta bort", sa mormor.
"Ska jag ta hand om disken innan jag går?" undrade Disa.
"Nej, inte då. Jag har hela kvällen på mig att ta rätt på de där kopparna och faten. Då har jag något att ta mig för i alla fall, innan jag kan slå på tv:n", sa mormor nedstämt och Disa såg vemodet dra över hennes ansikte. Det kändes sorgligt att se mormor så uttråkad.
Disa gick de få stegen till kapphyllan i hallen, tog handväskan från kroken på hatthyllan och hängde den över axeln.
"Tänk att du ville komma och hälsa på en gammal tant, att du tycker om så gamla människor", sa mormor skrockande. Disa skrattade och gav mormor en avskedskram.
Pendylen drog ett hest, lite rasslande andetag och avgav ett högt och ljudligt halvtimmesslag. Det ekade över hela lägenheten innan det sakta klingade ut.
"Ha det så bra", la Disa till innan hon stängde dörren efter sig och skyndade iväg. Hon var sen. Utanför mormors dörr hade tiden tickat på som vanligt, i jordlig takt.

Kon Thea med skrivstils-T i pannan

De hade fikat och sedan hade Disa frågat om inte mormor hade några gamla kort att visa. Efter viss övertalning och bedyranden från Micke att de visst ville se de där gamla korten, så hade mormor hasat sig in i vardagsrummet med de andra efter sig och tagit ut några gamla slitna fotoalbum från skänken. Ovanpå den vackra rundade skänken låg en handvirkad löpare i fint benvitt garn och ovanpå den stod många foton i olika ramar på alla mormors ättlingar i rakt nedåtstigande led. Både skänken och matsalsbordet var av lackad mahogny precis som chiffonjén i köket, de ingick nog i samma serie. Mormor la albumen på matsalsbordet med en virkad duk i samma garn som på skänken.

"Så sätt er", sa mormor och damp själv ner på en stol så att hon hade väggen med pendeluret bakom sig. Micke och Disa slog sig ner på andra sidan om bordet. Mormor slog upp ett album och några lösa kort i olika storlekar föll ur från ett gulnat slitet kuvert. "Det här kortet är gammalt det, det togs till och med innan jag var född", sa mormor om det första kortet som var lite större än de andra och av tjockt fotopapper. Det svartvita kortet visade ett litet fyrkantigt trähus i bakgrunden och några finklädda människor som stod framför det. "Där är mamma och far och det där är mina äldre syskon", sa hon och pekade med pekfingret direkt på ansiktena på korten. "Och så några andra. Ni ser vad alla var uppklädda. Jag vet inte vad det var de firade, men det måste ha varit något alldeles extra när de ställt upp sig mangrant så där och i så fina kläder", sa mormor. Hon tittade knappt på kortet själv men verkade ändå veta exakt hur det såg ut.

Tystnaden i lägenheten avbröts bara av visarna som tickade i samma takt som pendeln svängde och förhöjde lugnet. Tick, tack, tick, tack.

"Jag tror kortet togs av en släkting till mamma som hade en sådan där gammal lådkamera som det bara gick att ta kort med i dagsljus. Vi hade ingen egen kamera då, det fick vi först senare. Det där lilla huset bodde de i första tiden på Lövbacken, men sen när far byggde boningshuset, så blev det vedbod av det", sa hon och petade med pekfingret på huset som inte såg ut att vara större än ett skjul. Hon fortsatte peka på de som var med på bilden. "Det där är min syster May. Hon var alltid så vänlig och tog hand om mig. Gösta var en riktig tjejtjusare och Sixten var duktig med att hjälpa till på gården." Mormor räckte över kortet till Disa, som kände att hon höll en bit historia i sin hand. "Alla är döda nu", sa mormor. Disa granskade kortet och räckte det sen vidare till Micke.

Mormor höll i ett sepiafärgat kort i en annan storlek än det första och pekade på ansiktena på fotografiet medan hon berättade. "Det här är min mormor och morfar och alla deras vuxna sju barn och morfars bror". Hon överräckte kortet till Disa. Det hade bleknat och var nött och tummat, men ansiktena syntes ändå ganska väl. Morföräldrarna och morbrodern satt till bords och framför dem gick det att urskilja kaffekoppar, gräddkanna och sockerskål i något plåtmaterial och ett kakfat överfyllt med bondkakor. Bakom dem stod alla de vuxna barnen uppställda. Alla finklädda. Kanske var det första kortet som de någonsin varit med på. "Där är mamma", sa hon och pekade rakt på ansiktet. "Jag vet inte riktigt när kortet är taget och i vilket sammanhang, men det är nog ganska gammalt det med. Både min mormor och morfar dog 1926, så kortet måste vara taget innan dess", sa mormor. "Ja, såklart", sa hon och skrattade skrockande åt sig själv.
"Här är ett kort på oss barn där vi sitter på stenhögen utanför huset och titta där är jag." Mormor läste upp alla sina syskons namn som stod skrivna på baksidan och avslutade med: " 'Kortet är taget på Lövbacken år 1916-1917.' Då måste jag ha varit fyra, fem år gammal. Och nästa kort är på hästarna." Det var ett vackert svart-vitt kort på hästarna i ett snöbeklätt skogslandskap. Mormor vände på kortet och läste "Mor och dotter, Vera. Blenda. Hästar på Lövbacken år 1918." Hon gav båda korten vidare till Disa, som aktsamt tog emot dem trots att hon sett att mormor inte varit så varsam med dem. Nya fingeravtryck hade tillkommit bland de många gamla. "Vi hade två hästar, Vera och Blenda, de var mor och dotter. Vi hade många djur. Kor, svin, höns och gäss. Min favoritko hette Thea. Ibland kunde far min vara dum och skällde på oss barn fast vi inte hade gjort något. Jag kommer ihåg en gång när jag fick mig en avhyvling som hette duga. Folk köpte mjölk av honom och han hade en mjölkalmanacka. Så hade han väl suttit där och klottrat med sin bläckpenna, men beskyllde mig för att ha gjort det. Då sprang jag till Thea och sökte tröst. Hon hade ett vitt märke i pannan, som precis såg ut som ett stort T i skrivstil och därför namngavs hon Thea. Kon satte ner huvudet med mulen i golvet och jag la armarna om hennes hals och grät. Och tårarna rann på Thea också. Vi grät tillsammans." Det blänkte till i mormors ögon, över nittio år senare blev hon fortfarande rörd av minnet. Disa hade hört historien många gånger förut och var väl bekant med den. Mormor berättade den alltid på samma sätt som att det var första gången. Det kändes hemtrevligt. Disa fick en förnimmelse av att det var så de hade suttit runt lägereldarna förr och berättat historier som sedan gick i arv. De nöttes in gång efter annan, för att kunna återberättas för nya generationer. Det kändes behagligt och trivsamt på något vis. Att få höra en historia, som man redan visste slutet på. Inga oväntade överraskningar.
"Här är ett skolfoto från när jag gick i skolan 1921. Och nästa kort är från 1933. Det är från Lövbacken. Man tog inte kort så ofta på den tiden", sa mormor skrockande.
Skolfotot var i hårt kartonnage och på nästan alla var det ett kors ritat med olika bläckpennor ovanför deras huvuden. Vad sorgligt det måste kännas när alla dör ifrån en, det måste vara det värsta med att bli gammal, tänkte Disa, att bli sist kvar.
Den andra bilden på Lövbacken visade boningshuset i bakgrunden, och mormor och några av mormors syskon och mamma ståendes bredvid hästarna i förgrunden. Ett sommarkort den här gången, tolv år senare.
Mormor berättade att samma år 1921 var det år då hennes mamma och far hade gått för att rösta för första gången och att hennes mamma blev myndig samtidigt vid fyrtio års ålder. Hon la tillbaka korten i det gamla kuvertet som inte riktigt höll ihop. "De här kan du ta, om du vill ha dem?" sa hon och räckte Disa kuvertet. Disa tackade, det ville hon gärna. Mormor bläddrade upp fotoalbumets förstasida.
"På trettiotalet togs det lite fler fotografier", sa mormor vänd mot Disa. De följande sidorna visade flera mindre svart-vita kort från svunnen tid, livet på gården, när det plöjdes och kördes in säd med hjälp av hästarna, mormor som matade höns, några av barnen på skidor och någons konfirmation.

Mormor bläddrade vidare i fotoalbumet. "Här har jag tagit ett kort på mig själv och Margareta." Hon visade på ett kort där en ung tjej hade en två år gammal flicka i knät, som skulle föreställa Disas moster. "Jag hade en sån där hålkamera och hade mörklagt rummet som du ser". Mormor pekade rakt på bilden på något som såg ut som en skynke som var uppsatt bakom de gråvitrutiga gardinerna. "Det måste vara riktigt mörkt i rummet för att vi skulle fastna på fotografiet. Det var ett helt företag att ta kort på den tiden. Jag kommer ihåg att det var kallt i huset också och det drog kallt om fötterna. Jag hade eldat i vedspisen på morgonen, men elden höll på att brinna ut och det var dags att slänga på mer ved. Men jag ville få bilden klar medan Margareta fortfarande var vid gott mod. Jag ville inte ha ett gråtande barn på bild. Vad allvarsam jag såg ut va? På den tiden skulle man se sån ut när man blev fotograferad. Det var ett högtidligt tillfälle som inte återkom så ofta i livet och det var inte tid för trams. Men visst är det väl roligare nuförtiden när man får skratta på fotografier? Visst är det? Ni ser att jag hade klätt upp både mig och Margareta. Jag kommer till och med ihåg doften i rummet. Jag hade precis skurat golvet med tallsåpa och det luktade så gott och rent av såpa. Tänk att man kan minnas en doft så många år senare", sa mormor förundrat. "Är inte det konstigt så säg, är det inte?"
Pendeluret klämtade till som att det skulle ta sig ett andetag och slog ett högt och ljudligt slag, som ekade i rummet. Disa studerade kortet och såg på den lilla bilden som kanske inte var större än sex gånger åtta centimeter. Mormor satt i en karmstol, uppklädd och fin i vit blus och svart kjol och med en vacker tidstypisk uppsättning av håret. I knät hade hon Disas moster, som hade klänning, yllestrumpbyxor och finskor. Nu la hon också märke till det gamla, otympliga vattenburna elementet som satt under fönstret och karmstolen som de satt på var klädd med ett mörkt tyg med ljusa blommor av rankor i förgrunden. Golvet bestod av grova gistna träplank och väggarna var enfärgat ljusa. En bild kunde säga mer än tusen ord om man bara tog sig tid att studera den noga, tänkte Disa.
"Det blev bara ett kort som ni ser av all denna möda", sa mormor och skrattade skrovligt.
Det var svårt att tänka sig att mormor hade varit en ung smärt flicka en gång i tiden med framtidsdrömmar som alla andra. Och nu satt hon här bredvid Disa med facit i hand hur livet hade blivit. Hade livet blivit som hon tänkt sig? Troligtvis. Barn och familj. Punkt. Idag var det så mycket mer man skulle lyckas med. Barn och familj. Studier. Karriär. Vänner. Fritidsintressen. Barnens fritidsintressen. Personlig utveckling. Bli lycklig. Punkt.
"Men ett väldigt bra kort. Vad vacker du var", sa Disa.
"Ja, det var jag ju faktiskt, men det tyckte jag inte då förstås", sa mormor och skrattade skrockande.
"Det var verkligen tur att du tog kortet då för så många år sedan. Det var värt all möda, så att vi fick se det nu. Tänk att du ändå förevigade det ögonblicket. Man kanske kan skanna av kortet så att jag kan få en kopia av det."
"Du kan få det", sa mormor och började pilla bort kortet från albumet.
"Nämen, inte ska du förstöra albumet", sa Disa förvånat och försökte hejda mormor, men kortet var redan borta och mormor gav det till Disa.
"Varsågod", sa mormor och log.
Disa tog förvånat emot kortet. "Det är jätteroligt att ha, men inte hade du behövt förstöra albumet."
"Vad spelar det för roll, jag ska ändå snart dö", sa mormor rakt på sak. "Och fram tills dess kan jag bara ta fram bilderna ur minnet. Jag kan de där bilderna utan och innan, jag har tittat på dem så många gånger."
Förr togs kort bara vid några få enstaka speciella tillfällen i livet. Disa tänkte på de tusentals kort hon själv hade, men som hon ytterst sällan tittade tillbaka på. Det fick bli när hon blev pensionär tänkte hon, då kanske hon skulle ha tid med sådant och då fanns de där. I tusentals.
"Är det något mer fotografi du vill ha, så kan vi pilla bort de också?" sa mormor. Denna gång lät Disa henne hållas och hon fick med sig några kort till som lätt kunde plockas bort, klistret var många år gammalt. Hon skrev på baksidan vad de föreställde. "Sen blev det lite lättare att ta kort när vi fick en ny kamera. Då tryckte man bara på en knapp, så var det klart och då togs det fler fotografier."
"Apropå det, så skulle jag vilja föreviga den här stunden", sa Disa och tog fram mobiltelefonen ur framfickan. Hon tog ett kort på alla vid bordet och en porträttbild av mormor och sträckte sedan fram telefonen mot mormor, så att hon skulle se.
"Nämen se, jag fastnade på kortet", skrockade mormor. "Men det är väl inget att ha, ett kort på en gammal tant. Vad ska det vara bra för? Va? Att ha kort på en gammal tant. Och tänka sig att det gick så fort att framkalla, att du kan se fotografiet direkt där i kameran. Man behöver inte framkalla filmen då?" sa mormor och tittade upp med lite förvånade ögon.
"Nej, det finns ingen filmrulle i, det får inte plats, ser du", sa Disa och visade på hur tunn mobilen var. "Kortet sparas direkt här i", sa hon och pickade med pekfingret på displayen.
"Vad de hittar på." Mormor vände sig mot Micke. "Va? Är det inte fantastiskt? Vad de hittar på."
"Det är sant", höll Micke med om.
"Har du sett vilken gammal tant det är där i", sa hon och pekade med sitt krumma pekfinger mot mobilen samtidigt som hon skrattade sitt hesa skratt.
"Jag såg det. Men du ser ung ut för din ålder, inte en dag över hundra", sa Micke och såg road ut.
"Du säger det, du", sa mormor och vände sig mot Disa. "Vilken charmör han är, din man."
"Ja, han är väl det", sa Disa och log kärleksfullt mot Micke. Hon la tillbaka mobilen i framfickan.
Mormor bläddrade vidare i albumet som visade upp motiv från hennes ungdom. Små svartvita bilder med allt från strandliv till vardagsliv och ordentligt fastklistrade med någon vackert handskriven text i bläck under varje bild. Mormor hade bläddrat igenom ett fotoalbum och började på nästa.
"Vi ska väl bege oss", sa Disa och började resa på sig. Hon la de bortpillade korten bland de övriga i kuvertet. Micke reste sig också. Mormor bläddrade snabbt förbi de sista sidorna i albumet, slog ihop det och la det överst på albumhögen.
"Och snart är det påsk också", sa mormor.
Pendeluret drog ett hest andetag och slog två klingande högljudda slag.
"Det är många dagar kvar till påsk", sa mormor lite uppgivet som för sig själv. "Många dagar att ta sig igenom och inte veta vad man ska företa sig. Men det blir säkert bra med den saken. Jag har i alla fall min tidning, och tv:n och fåglarna förstås." Mormor tittade ut mot parkskogen genom vardagsrumsfönstret och på sin fågelholk som för tillfället stod öde. Inga fåglar syntes till. "Sidensvansarna kommer först till middagstid, de har sina bestämda mattider", sa mormor.

Disa började plocka bland högen på mikron som hade en förmåga att växa. Hon hittade ett tjockt medfaret kuvert och när hon öppnade det såg hon att det var fotona som hon hade fått av mormor. De skulle läggas in i arbetsrummet där hon förvarade alla album och lösa kort. Hon gick och satte sig i tygsoffan och bläddrade igenom fotografierna i olika format. Sist i kortbunten låg fotografiet på mormor och Margareta, som mormor hade beskrivit så noga. Disa synade kortet. Hon var glad över den detaljerade beskrivningen hon hade fått, annars hade hon nog bara bläddrat förbi det som ett svartvitt kort i mängden. Nu visste hon att ögonblicket som hade förevigats för åttio år sedan hade skett genom att mormor mörklagt rummet med ett skynke över fönstret. Disa visste till och med hur det hade luktat, rent och fint, nyskurat med tallsåpa. Mormor hade suttit där i det dragiga huset med en två år gammal dotter och inte vetat något om framtiden. Och ett ögonblick senare var livet förbi.
Disa la tillbaka korten i kuvertet.

Kan inte leva i oändlighet även om mormor varit en god bit på väg

Disa gick ut till köket. På kylskåpsdörren hängde dödsannonsen med mormors namn på. Hon mindes sista gången som hon hade pratat med mormor i telefon. Hon hade låtit precis som vanligt. Eller hade hon det? Hade hon låtit lite tröttare än normalt på rösten? Och hade hon inte varit mer intolerant än vad hon brukade vara? Disa hade hört i luren att det hade plingat på dörren hos mormor.
"Vänta lite, de kommer med mat till mig nu", hade mormor sagt och lagt ifrån sig bakelitluren. Det hade knastrat högt om den gamla telefonen, men Disa lyckades ändå urskilja konversationen som utspelade sig mellan mormor och hemtjänsten. "Jag vill ha två potatisar, det vet ni ju, det har jag ju sagt till om flera gånger redan, har ni glömt det? Dig har jag aldrig sett förut, är du ny du? Vad heter du då? Få se om jag hinner lära mig det då innan du är borta igen." De stackars ungdomarna verkade vana vid de gamlas gnäll och hade svarat vänligt på mormors anklagande frågor. Disa hade känt det som att hon tjuvlyssnade på något som hon inte borde ha hört, men hon hade fått höra en annan sida av mormor som hon aldrig hört förr.
Mormor tog god tid på sig, Disa hade trott att hon kanske hade glömt att Disa tålmodigt väntade i luren. Det lät som att mormor gick omkring i köket och stökade, men till slut hade hon lyft på luren igen som avgav ett högt knastrande ljud. "Hallå, är du kvar? Jag var tvungen att lägga in varorna och maten som de kom med, ser du, den får ju inte stå och bli dålig. Det var därför det dröjde. Att de aldrig kan lära sig att jag vill ha två potatisar, ska det vara så svårt att komma ihåg, ska det? Det kan väl inte vara så svårt att komma ihåg. Va? Det kan jag inte förstå. De som är unga också, det borde de väl kunna komma ihåg? Att de glömmer det hela tiden, jag har sagt till om det flera gånger redan. Nej, nu kan jag inte tala med dig längre, maten står och kallnar här på bordet. Men ha det så gott och sköt om dig", avslutade mormor med varm och omtänksam röst mitt i allt beklagande och det lät som att hon menade det. Hon slängde på luren i klykan, hon hade nog råkat släppa ner den lite för hårt när hon suktat efter maten.
Matglad hade hon varit in i det sista, tänkte Disa. Det hade varit sista gången hon hade pratat med henne. Mormor hade nog varit mer intolerant än vanligt, men Disa förstod hennes frustration. Det var stor omsättning på personalen och det måste vara påfrestande för en gammal människa att ständigt se nya ansikten som hon inte ens hann lära sig namnet på, innan det var utbytt mot ett nytt. Och att ständigt behöva släppa in främmande människor i sitt hem, sin privata sfär.
Det var förstås väntat, man kan inte leva i all oändlighet även om mormor hade varit en god bit på väg, men det kändes ändå ledsamt när det väl hände. Hon visste att mormor känt sig nöjd med sitt långa liv och inte hade haft ett så innehållsrikt liv den sista tiden, så det var väl dags, men hon skulle vara kvar i deras mänskliga minnen och hjärtan ett tag till.

Disa hade några dagar senare varit i mormors lägenhet och hämtat en del saker. Den kändes inte alls lika trevlig och ombonad när inte mormor fanns där. Förr hade det alltid känts som att lägenheten hade varit ljus och gemytlig, proppfull av mormors omfamnande värme men nu kändes den dyster och lite nedgången. Det hade aldrig Disa tänkt på förut. Att vissa möbler och tavlor redan var bortplockade och hade efterlämnat solkiga fläckar, förstärkte nog intrycket. Disa hade bara valt ett par saker som minne efter mormor. Hon hade även funderat på den grå bakelittelefonen som stod på blombrädan i köket och varit i mormors ägo så länge, men den hade visat sig vara trasig, när man lyfte på luren gav den inte längre ifrån sig någon signal. Telefonen hade gjort sitt samtidigt som mormor. Disa hade satt pekfingret i hålet på nummerskivan för nollan och dragit runt den mot stoppet. Hon upprepade proceduren några gånger med olika siffror och upptäckte att det var mormors telefonnummer hon lite frånvarande stod och slog. Snurrskivan hakade sig lite varje gång på samma ställe. Den måste ha slagit tusentals telefonnummer under alla år som den hängt med i närmare femtio år, men aldrig mormors eget. Det var troligtvis första gången som telefonen slog numret till sig själv. När Disa slagit den sista siffran i mormors nummer, lyfte hon sakta på luren och satte den tvekande mot örat. Hon väntade sig nästan att höra mormors skrovliga stämma och härligt skrockande skratt. "Kan du förstå. Nu är jag äntligen här hos morfar. Jag ska hälsa så gott. Kan du förstå." Men luren ekade tom. Det kom inte ens något knastrande ljud ur den, den var helt död.
Inne i badrummet hade det legat en lyxhandduk i en oöppnad presentförpackning på en hylla, kanske hade mormor fått den i hundraårspresent. På den vägghängda duschhanddukshållaren hängde en urtvättad badhandduk. Hon misstänkte att mormor inte hade kunnat tänka sig att använda den nyinköpta, något så fint till vardags. Hon kunde föreställa sig hur deras samtal skulle ha kunnat låta.
"Jaså, den fina. Nej, den nänns jag inte använda."
"Men mormor, du är ju hundrasex år gammal, tills när ska du spara den?"
"Det har du ju rätt i. Ja, kan du förstå, att jag är så gammal. Men vi får se. Vi får se om jag nänns använda den."
Hon kom att tänka på morfars bil som de hade varit så rädda om i alla år. De hade satt överdragsklädsel på sätena för att skydda dem. När den gamla saaben gav upp efter tjugofem år hade den skrotats tillsammans med bilklädseln som fortfarande satt kvar. Den oanvända klädseln på sätena var som ny.
Som dikt på dödsannonsen hade Disa föreslagit versen i mormors poesibok, som var skriven av mormors mamma. Hon tog boken varsamt från micron, vände upp första sidans antika blad och läste de snirklade vackra skrivstilsbokstäverna i svart bläck. Den sista raden "Tänk och begrunda", som stod ihop med dikten kändes mer som en anmaning än att den egentligen tillhörde versen, så den hade de utelämnat. Om mormor hade kunnat se dödsannonsen så skulle hon troligtvis fyllt i den sista meningen i strofen själv. Hon hade kunnat dikten ordagrant och såg nog även sista raden som en del i den.

Disa tänkte tillbaka på sista gången som de hade varit hos mormor. Mormor hade öppnat dörren och stått och väntat på dem när de tog de sista stegen. Hon hade antagligen stått i köksfönstret en längre stund och spanat bakom den virkade gardinen och sett dem komma gående.
"Nej, men se där kommer ni ju, vad trevligt. Vad roligt att ni kunde komma. Tänk att ni vill hälsa på en så gammal tant", sa mormor skrockande. Disa överlämnade blommorna. "Åh, vilka fina liljor. Och rosa, som jag älskar", sa mormor och höll dem framför sig för att granska dem ordentligt. Sen stack hon ner hela näsan i buketten och drog in doften med ett långt ljudligt andetag. "Åh, de luktar ljuvligt. Tackar så mycket", sa hon och bockade. "Tack, tack."
Disa omfamnade mormor. "Vad kul att se dig", sa hon. Sen fick mormor en kram även av Micke. 
"Tänk att man kramas så mycket nu för tiden", sa mormor. "Så hälsade man aldrig på varandra förr, inte ens med de allra närmaste. Man skakade bara hand, det var det närmsta man kom varandra. Jag tror knappt jag fick någon kram av min mamma ens en gång. Eller så har jag glömt det. Men jag tror inte man hann med sånt förr, man hade så mycket att stå i jämt. Men jag har kommit att börja tycka om det. Tänk va, få en kram av en snygg stilig karl, det tackar man inte nej till", sa mormor och plirade med de rynkomgärdade ögonen mot Micke. Hela munnen formades till ett brett leende och den jämna övre löstandsraden blev synlig. Micke blev svarslös och log bara stort tillbaka. "Kom in, kom in", sa mormor.
De tog de få stegen in till köket där mormor hade dukat. På diskbänken stod ett uppbullat kakfat tillsammans med kaffekoppar, glas och assietter. På bordet stod en brödkorg med korvbröd, senap och ketchup, ett grytunderlägg, tallrikar och glas.

Mormor la blombuketten på diskbänken. "Kan du som är stor och stark, ta och flytta den där stolen till bordet", sa mormor till Micke och pekade på en extrastol som stod bredvid chiffonjén i köket. Den antika mahognymöbeln hade en nedfällbar skrivklaff som dolde många fack och smålådor. Micke lyfte upp stolen och placerade den i luckan av stolar vid köksbordet.
"Jag hoppas ni är hungriga, jag har redan förberett lunchen", sa mormor och tog en rykande kastrull från spisen med båda händerna och ställde den på underlägget på bordet. De hade precis ätit frukost, men lite lunch gick nog ändå i. Nu hade de kommit till mormor och Disa visste att de skulle gödas från början till slut. Hon kunde inte låta bli att tycka att det kändes trevligt, att låta bli att tänka på vikt och sockerintag under en dag.
"Jag tänkte att vi skulle äta korv och bröd", fortsatte mormor. "Det är ju så fantastiskt gott, visst är det? Jag har aldrig någonsin ätit det förr innan jag var och hälsade på hos mina barnbarn härom veckan, Margaretas barn", sa mormor och syftade på sin äldsta dotters barn, Disas kusiner. "Och det var så fantastiskt gott, så jag bad hemtjänsten köpa hem det till oss också. Jag tar fram mjölk och fruktsoda, så får ni välja själva vad ni vill dricka till. Så, ta nu", sa mormor. "Margaretas barn åt bara med händerna, men det tyckte jag var svårt så jag vill ha kniv och gaffel. Hur är det med er?" frågade mormor.
"Vi kan äta utan bestick, det är så vi brukar göra", sa Disa.
"Jaså. Är det så ni brukar göra? Jaha. Ja, varsågoda och ta nu då." Mormor tog en kniv och en gaffel åt sig själv ur besticklådan och satte sig ner vid matbordet på den stol hon suttit på i alla år. Disa gjorde iordning en korv åt sig själv och gav vidare gaffeln till Micke, som också tog en och gav vidare gaffeln till mormor. Mormor hivade upp en korv och la den i brödet, placerade brödet på assietten och körde ner gaffeln rakt igenom. Hon höll fast korven med ett rejält grepp och började skära en bit med kniven. De övriga vid bordet åt direkt ur sina händer.

Pendeluret drog igång och slog högljudda slag. De väntade ut ljudet, det gick knappt att prata samtidigt och det ekade flera sekunder i lägenheten efter att påringningen var över.
"Jag hörde av Disa att du har varit med om två världskrig och dessutom Spanska sjukan, det låter otroligt", sa Micke imponerat och tog en tugga.
"Jag är hundrasex år vet du och det betyder att jag har levt i över hundra år", sa mormor med en självklar logik. "Och då hinns det med en del", sa hon och avgav ett skrockande skratt.
En hög och skrällig ringsignal ljöd i rummet. Mormor hoppade till och tog sig för bröstet. Ljudet kom från den grå bakelittelefonen som stod på fönsterbrädan intill bordet. Mormor reste sig sakta och mödosamt. "Smidig som en elefant", muttrade hon.
"Ska jag räcka dig luren?" sa Disa.
"Nej då, det går bra. Det tar bara lite tid att få igång en så här gammal kropp", sa mormor kluckande.
Många signaler hann gå fram. Den som ringde var troligtvis van vid att det kunde dröja lite innan mormor nådde fram till telefonen. Hon lyfte till slut på luren och den grälla ljudsignalen ekade ut i rummet.
"Två, noll..." började mormor svara i den otympliga telefonluren, men kom på sig med att det var det gamla femsiffriga numret hon hade börjat rabbla. Hon rättade sig själv. "Jag menar, fem, fyra, noll... två, noll..." tragglade hon sig igenom hela det åttasiffriga numret. Disa kunde inte låta bli att le. Hon var så gullig mormor.
"Ja, hej Margareta, jag kan inte samtala med dig just nu. Du förstår, att jag har besök", sa hon och sken upp och tittade på Disa. "Ja, Disa är här med sin familj. Ja, kan du förstå. De har åkt så långt för att hälsa på en gammal tant", sa mormor och skrockade sitt välbekanta, härliga skratt. "Så jag får ringa upp dig sen. Ja, jag ska hälsa. Hej då. Ja, hej på dig", sa mormor och la tillbaka den klumpiga bakelitluren i klykan. "Jag ska hälsa från Margareta. Jag sa åt henne att jag inte kunde tala med henne just nu eftersom jag har er här. Jag ringer upp henne sen", upplyste mormor dem om som lite överflödig information, eftersom de hade hört hela samtalet på nära håll och redan förstått vad som avtalats.

Efter maten hade det blivit kaffe med fikabröd. Det var så gott med något sött till kaffet på maten. Korven hade varit riktigt god. Allting smakade alltid så bra hos mormor. Berodde det på den ombonade atmosfären i det trivsamma köket eller var det mormors positiva lynne som spred sig även till smaklökarna?
Mormor tog en sockerbit och la den mellan läpparna och sörplade i sig kaffet. Mormor smackade förnöjt när sockret började lösa upp sig och smälte i munnen.

Disa log åt sina minnen.

Döda längre än de varit vid liv

Disa vaknade tidigt. När hon gick förbi vardagsrumsfönstret såg hon att marken var snötäckt. Skogen på baksidan hade förvandlats till ett vinterlandskap och granar och tallar stod högresta med snöpudrade kronor, det såg nästan ut som att de hade snö i håret.
De svarta kläderna låg framtagna och den vackra buketten med rosa liljor och vit brudslöja stod i mormors vattenfyllda vas. Kransen som hon och hennes syskon hade gått ihop om fanns redan på plats i kyrkan.
Ute var det en klarblå himmel, utan ett endaste moln och solen tittade fram. Det såg varmt och skönt ut, men det var säkert isande kallt. Det hade varit minusgrader inatt och hon såg att fönsterrutorna på bilarna var nedisade. Hon fick syn på ett par fåglar som damp ner på den kala häcken utanför. De höll sig fast med sina klor över flera av de tunna buskgrenarna. Sen kom det några fler, en efter en och satte sig bredvid. De var en aning större än de småfåglar som hon brukade ha i trädgården. Tofsen som stack upp på huvudet var kännetecknande för de fåglar mormor hade haft på sin baksida, sidensvansar. Plötsligt flög de iväg som på en given signal.

Disa tog egen bil och motorvägen förde henne nästan ända fram till kyrkan. I bilen tänkte hon på mormor, som alltid varit så kärleksfull och omslöt alla i sin varma famn, även de som hon bara mötte tillfälligt. I helgen hade Disa varit och besökt kommunens projekt "gamla och unga united". Hon visste att mormor hade bestämt träff med flickebarnet, som mormor kallade henne, och Disa hade gått dit för att berätta för henne varför inte mormor dök upp. Lokalen var densamma och även lapparna som stod uppställda på borden. Hon kände igen flera av gamlingarna som satt runt fönsterbordet, som verkade ha blivit deras favoritbord. Det var fler ungdomar den här gången, nio, tio stycken, men fortfarande rejäl övervikt av gamla. Disa såg flickan sitta vid sitt vanliga bord med lappen som det stod "Samhällsfrågor" på. Hon gick fram till henne och frågade om hon fick slå sig ner. De hade tagit i hand och presenterat sig och hon hade fått reda på att flickebarnet, som mormor kallat henne, hette Victoria. Disa berättade att mormor var död och att det var därför hon uteblev. Victoria blev ledsen såg hon och berättade att hon skulle sakna henne trots den korta tiden hon känt henne. Disa trodde henne. Det var precis sådan mormor hade varit, hon svepte om allt och alla i sin stora omtänksamma famn. Det var en förlust för jorden och mänskligheten att mormor inte fanns mer. Disa såg att rakbladsmärkena på Victorias arm var ärrade och blekta. Hon gjorde inget för att dölja dem och det verkade inte ha tillkommit några nya sen Disa hade träffat henne sist. En gammal man med käpp var på väg mot deras bord.
"Går det bra att slå sig ner här", sa mannen.
"Sure", svarade Victoria.
"Vasa?" sa mannen samtidigt som han höjde på sina stora buskiga ögonbryn.
"Sure. Visst", förtydligade Victoria.
"Vasa?", sa mannen och fingrade på hörapparaten.
"Det går bra", sa Victoria med tydlig röst och pekade på stolen och alla tre började skratta.
"Jag hör lite dåligt, men om du pratar tydligt så brukar det gå bra och det är inget fel på det härinne i knoppen", sa mannen och pekade på huvudet. "Det kroppen inte längre orkar får knoppen kompensera." Han skrattade bullrande med varm och kraftfull röst. Slog sig omständligt ner, mixtrade lite till på hörapparaten och vände sig mot Victoria. "Vad anser du om politikerna? Gör de skäl för sina höga löner tycker du?"
"Jag ska ta och gå så får ni prata ifred", sa Disa och ställde sig upp och drog in stolen efter sig.
"Tack för att du kom och berättade om din mormor", sa Victoria. "Vi ses kanske."
Disa började gå därifrån. Hon höll med mormor, flickan verkade rar och det äldre ordvalet, rar, som mormor använde men som Disa nog aldrig använt tidigare, kändes passande. Hon tog inte den rakaste vägen ut, utan smög sig förbi bordet med gamlingarna. Hon var lite nyfiken på vad som diskuterades denna gång. Hade de hunnit in på gudfruktiga frågor än, tänkte hon och log, men det visade sig att de inte hade kommit så långt. Denna gång avhandlades dansen som äldreföreningen hade anordnat igår kväll och det skrattades högt när de pratade om vilket sjå de få männen hade haft att hinna med och slänga runt de många damerna på dansgolvet. Kvinnorna hade tävlat om uppmärksamheten och knyckt männen från varandra.
En av åldringarna satt och vek lappen som det stod "Religion och andlighet" på. "Ja, det här är goda tider det", sa han. "Så här eftertraktad har jag aldrig varit förr. Det är tamesjutton den bästa tiden i hela mitt liv. Det skålar vi på." Han skrattade och höjde kaffekoppen och möttes av idel leenden. Alla tog tag i sina egna kaffekoppar och höjde dem i en skål. "Det hade förstås varit gott med kaffekask. Men en får väl nöja sig med kaffe. Det är egentligen bara kasken som saknas", sa han och skrattade gott åt sitt eget skämt. "Hade jag fått kasken också, så hade livet inte kunnat bli mycket bättre." Han tog en slurk, blundade och njöt av det nybryggda kaffet. Sen ställde han ner koppen, kastade det vikta pappersflygplanet på en av damerna runt bordet och blinkade mot henne med ena ögat.

Nu var hon framme vid kyrkan. Hon parkerade bilen och mötte upp sina syskon och föräldrar utanför. Det ekade när de gick fram längs kyrkogången i den arkitektoniska byggnaden. De satte sig långt fram på samma rad. Längst fram i kyrkan stod kistan med kransar och blommor. Det var svårt att förstå att mormor faktiskt låg däri, det kändes lite bisarrt, samtidigt som det var väldigt vackert. Det var en stämningsfull kyrka och en slags inre rofylldhet infann sig. Hon tittade sig försynt omkring, såg sina morbröder, mostrar och kusiner, och nickade lite svagt till hälsning, men det var också många där som hon aldrig sett förut. Troligtvis var många av dem Disas egna släktingar på långt håll.
Kyrkklockorna började högtidligt slå klangfullt och högljutt. Disa fick en förnimmelse av mormors pendelur som ekat från hennes vardagsrum i alla år. En fridfull tystnad uppstod innan orgeln bälgande rasslade till och spelade inledningsmusiken med flåsande toner och sedan tog psalmsången vid. Prästen inledde griftetalet med några anekdoter om mormor, som dessvärre inte hördes så bra ut till den församlade skaran. Akustiken i kyrkan var inte den bästa och ljudet verkade gå upp i taket, men känslan förmedlades väl.
De anhöriga gick fram på rad till kistan för att ta ett sista farväl. När det var Disas tur så lämnade hon buketten av rosa liljor och vita småblommor på kistlocket. Hon tänkte tanken att den här gången fick jag tag på rosa liljor i alla fall, och hon hörde nästan mormors skrockande röst tillägga: "Som jag älskar". Disas ögon tårfylldes och hon kände en klump i halsen. Hon skulle aldrig få träffa sin fina mormor något mer. Hej då mormor, tänkte hon, hoppas du har det bra nu, hos morfar. Sen gick hon tillbaka och satte sig i bänkraden igen. Det var vackert med den långa ringlande raden av människor som var på väg att ta ett personligt avsked och ge mormor några sista välmenta ord på vägen, en del mumlade högt, andra var mer tankfullt begrundande. Det ekade av alla klackar i rörelse i kyrkan. Tänk om du hade kunnat se det här mormor. Hur mycket du betydde för så många människor. Var är du nu? Fysiskt befinner du dig i kistan. Men är ditt medvetande också instängt där? Ett elektriskt ljus blinkade till och en sval vindfläkt drog förbi, som fick de förgyllda väggljusstakarna med levande ljus att fladdra till. Kyrkporten hade öppnats.

Begravningsceremonin avslutades och en stämningsfull tystnad uppstod i några sekunder. Disa hörde fåglarna kvittra utanför kyrkoväggarna. Alla reste sig sakta och släntrade ut för den smala kyrkogången. När Disa kom ut blev hon lite förvånad över snön som fortfarande låg kvar vit på marken. Av fågelkvittret hade hon fått tillbaka vårkänslan som hon haft efter helgens solvärme, men fåglarna lät sig inte bekommas av lite snö och några minusgrader mitt i den vårliga lockropsceremonin. Solen sken från klarblå himmel och kyrkogårdens vita snö bländade så Disa fick kisande vända bort blicken.
Disa, hennes syskon och föräldrar gick i karavan på en snötäckt gång längs kyrkoväggen och passerade även en runsten. Runstenen ståtade med de kännetecknande runorna och hade dessutom ett kors inristat. Det hedniska och kristna samlat på samma plats.
De vek av mot den plats som skulle komma att bli mormors grav, den sista anhalten bredvid morfar.
De trampade upp nya spår i blötsnön fram till gravplatsen. Där var morfars relativt nya gravsten där mormors namn nu också skulle graveras in. I graven bredvid låg mormors närmaste släktingar. Mormors morfars hela namn stod utskrivet i guldtryck och under det stod: "Hans maka Wilhelmina", i samma vackra guldbokstäver. Vad fint. De vilade tillsammans. Av årtalen att döma hade de varit döda längre än vad de hade varit vid liv. Tiden på jorden var bara som ett kort andetag sett ur jordens perspektiv. Efter det stod på samma gravsten mormors föräldrars namn och överst satt en femuddig guldstjärna.
En okänd person som verkade vara några år äldre än hon själv ställde sig bredvid Disa. "Så det är här Gerda ska ligga", sa hon.
"Ja, bredvid morfar", svarade Disa.
"Så det var din mormor? Gerda var min mormors syster. Min mormor hette May. Jag heter Elisabet", sa hon, sträckte fram en hand och de hälsade på varandra.
De började prata om sina mormödrar, som båda var döda nu och om att de verkade ha haft en nära relation. Båda var vänliga och omtänksamma människor. Disa berättade lite om det hårda livet på gården där deras mormödrar hade växt upp under knapra levnadsförhållanden, där deras gemensamma gammelmormor hade uppfostrat åtta barn på en bondgård utan el och indraget vatten. Hon som fick hämta vatten ur brunn, för att tvätta alla kläder och blöjor i pannmur ute på gården. Som hade skött om alla sina barn när de låg i spanska sjukan med första världskriget som härjade kring knutarna. Som hade skrivit den vackra versen i mormors gamla poesibok. Som hade blivit myndig först vid fyrtio års ålder. Den som de båda två kallade för gammelmormor och som var deras gemensamma anmoder. Elisabet hade berättat att gammelmormor hade haft nio barn. Ett av dem hade avlidit redan efter en månad. Det hade inte Disa vetat om.
Och de hade samma anfader också, samma gammelmorfar, som varit så händig och varit med och byggt alla byggnaderna på gården. Som aldrig hade trott på att jorden var rund. Som så långt som in på sjuttiotalet hade hävdat att det såg man väl att jorden var platt. Samma gammelmorfar som mormor ibland tyckt varit elak och sprungit till ladugården och gråtit ut hos sin favoritkossa Thea.
Disa berättade även om mormödrarnas fattiga morföräldrar som inte ens haft råd att ge sin dotter en bröllopspresent när hon gifte sig.
De jämförde åldrar och diskuterade sig fram till att de troligtvis hade träffats tidigare i livet. Disa hade varit hos mormor på ett lov och Elisabet hade varit hos sin mormor samtidigt och följt med hem till mormor på kalas. När de räknade efter visade det sig vara över trettio år sedan. Strax efter hade mormor slutat fira alla sina födelsedagar, som hade blivit över hundra stycken med åren. Ja, må du leva uti hundrade år, hade stämt bra på mormor och hon hade till och med överträffat den gränsen.
De var helt okända för varandra men hade samma förfäder och blodsbandet svetsade ihop dem lite, eller snarare insikten av det kanske.
"Har du tänkt på att vår gammelmormors mamma står nämnd endast med förnamn och i ägandeform till någon annan?" sa Elisabet och pekade på gravstenen.
Disa tittade på henne med höjda ögonbryn, sedan på stenen och läste guldbokstäverna igen:"Hans maka Wilhelmina", och förstod att Elisabet hade rätt i sitt konstaterande.
"Jag har nog inte tänkt på det på det viset", sa Disa.
"Hur ska det kännas att inte betraktas som en egen person utan bara tillhöra någon annan?" sa Elisabet.

Disa och Elisabet började gå mot den vackra sjuttonhundratalsbyggnaden där det skulle serveras begravningskaffe. Disas syskon och föräldrar hade gått i förväg. De steg in i det ålderstigna huset, där det var vackert dukat på vita linnedukar med kaffekoppar och sju olika sorters kakor. Kandelabrar stod uppställda med vita ljus och lyste upp borden. Disa och Elisabet var placerade på olika håll vid borden och skiljdes åt. Vid långborden slog hon sig ner bredvid sin syster och runtomkring dem satt en morbror, en kusin och ett par släktingar på långt håll. Några telegram lästes upp. Vädret diskuterades. Det var något som det ofta pratades om den här årstiden när ingen dag var den andra lik. Likadant varje år och lika förvånande varje år. Vädret gick alltid att prata om, kanske speciellt vid ett sådant här högtidligt och vemodigt tillfälle för att lätta lite på stämningen, när man inte kände varandra men ändå hörde ihop på något sätt.

I bilen hem tänkte Disa på livets förgänglighet. Livet hängde på en skör tråd som i vilket ögonblick som helst kunde klippas av. Ett släktled var utraderat i och med mormors död och hon själv hade flyttats upp ett pinnhål närmare det oundvikliga slutet. Hon hade träffat flera nya släktingar, som hon inte visste om att hon hade, och troligtvis skulle hon aldrig träffa någon av dem något mer. Det blev väl så vid begravningar när man slöt upp från alla håll för ett sista avsked. Det skulle bli skönt att komma hem, nu var det bara sista avtagsvägen till vänster innan hon skulle vara hemma igen.

Disa parkerade bilen på uppfarten, klev ur och gick de få stegen mot sitt hus. När hon öppnade ytterdörren välkomnades hon av ljudet från pendeluret som rasslade till. Pendylen drog hest efter andan och snart spred sig det ljudliga halvtimmesslaget fridfullt i huset. Sakta ebbade klangen ut och det enda som hördes var visarnas högljudda tickande. I pendelns takt. Tick... tack... tick... tack...